Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater i London. Modern dramatik. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater i London
sitt eget magnifika hem, där hon ingav sin
store make och sina vackra döttrar skräck,
men ännu mera kärlek. Irene Vanbrugh, vid
sidan av Marie Tempest att räkna till
Englands högst kultiverade skådespelerskor, var
praktfull som Sarah och hennes regi
förträfflig. Man glömmer inte snart en seen
sådan som den med familjen Marlborough
grupperad kring den stora brasan, vars flammor
kommo de tunga praktroberna och
väggarnas vinröda sidendamast att gnistra och glöda.
Kring ett annat familjeöde som. också det
oupphörligt upptar engelska sinnen, de
litterära systrarna Brontë ute hos den stränge
fadern i prästgården i Haworth, med
Yorkshires öde hedar runt omkring, voro
uppbyggda ej mindre än två skådespel, som
gingo samtidigt och med stor framgång:
Clemence Danes Wild Decembers på Apollo
och Alfred Sangsters The Brontës på Royalty.
Bägge ägde fängslande partier, men spelet
grep starkare i Sangsters där ej blott
Charlotte och Emily i Lydia Sherwoods och
Dorothy Blacks gestaltning trädde fram som
tvenne utsökt mejslade silhuetter men där
författaren själv gav en gripande
framställning av The Reverend Patrick, järnhård,
despotisk och ändå med den starka kärleken
hela tiden värkande i sitt inre. Dekorationer
och dräkter voro stilfulla i sin stora enkelhet;
förtjusande den seen där Charlotte och
Emily mötte sina förläggare hos Smith, Elder
&• Co. Publishers i Cornhill 1846 samt
Charlottes bröllopsdag hemma i prästgården i
Haworth 1855.
Från ett något tidigare skede, långt mera
stiliserad, av mindre värme och djup var Helen
Jeromes dramatisering av Jane Austens Pride
and Prejudice på St. James’s, annonserad
London över med den mest romantiskt
bedårande teateraffisch som någonsin skådats.
Utstyrseln och dräkterna voro påkostade, i
den stil från cirka anno 1810 som aldrig
förfelar sin verkan, handlingen just den, med
ädla känslor och nattsvarta intriger — intill
»högmod och fördomar» äntligt övervinnas
och de älskande få varann — som engång
rörde våra mormödrar till fröjd och tårar.
Av de fattiga unga skönheternas beskäftiga,
evigt kacklande och skrockande mamma hade
Barbara Everest gjort en dråplig studie;
ståtlig var den stora balen, mest rörande den
goda gamla tantens borgerliga hem vid
Cheapside där den skadskjutna lilla duvan,
den skönaste av systrarna, söker hägn. Som
Erie P ortman som Lörd Byron
och Nadine March som Lady
Caroline Lamb i »Bitter Harvest».
helhet en med mycken skicklighet utformad
pastiche, av vilken behållningen dock blev
rätt tunn.
Ville man i stället ha till livs något av den
starkaste spis modern anständighetskänsla
kan smälta, så bjöds det med Congreves
åter-uppståndna Love for Love på Sadler’s Wells,
med repliker som slog ner och träffade som
pistolskott, och med Wycherleys The Country
Wife på Ambassadörs. Bägge spelades
utmärkt, i ett hisnande tempo. The Country
Wife var mästerligt uppsatt av Sidney Carroll
och som Margery Pinchwife var Lesley
Wareing oemotståndlig. Hur milsvitt
officiell engelsk anständighet hunnit att avlägsna
sig från victoriansk mentalitet kunde man
förstå av den förtjusning, med vilken de
mottogos. Spridda anmärkningar bemöttes
genast med det — riktiga — argumentet, att
på ingen tid kan rättvisligen läggas en annan
måttstock än dess egen. Censuren står som
bekant maktlös vis-à-vis »klassiska»
skådespel.
Icke »vågat» i samma mening, men delikat
var ett annat motiv som England aldrig trött-
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
