Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
barockopera erinrande festliga
divertisse-manget.
* *
*
Förargligt nog synes det ha varit
instude-ringen av höstnyheten Rossini i Neapel —
»musik efter G. Rossini av Bernhard
Paum-gartner» — som hindrade »Prinsessan av
Cypern» att komma upp förrän i slutet av
april. Dramatisering av berömda konstnärers
liv är en på modet kommen genre, som
filmen — mer än operetten — ibland kunnat
ge berättigande. När en förut obekant
kompositör nu tagit sig för att på operascenen
framställa en episod från Rossinis ungdom,
har han frånsett några lätt räknade
ljuspunkter endast åstadkommit en ovanligt tråkig
smörja; det var som en poänglös anekdot,
utdragen till helaftonstycke. Musiken byggde
enligt uppgift på småstycken Rossini
komponerade på äldre dar. I sin ursprungliga form
höras dessa med nöje, såsom Respighi, med
bearbetning inskränkt till smakfull
instrumentering, visade med sin balett »Den
förtrollade butiken». Ett nummer hade
Paum-gartner och Respighi gemensamt: den i
svindlande tempo virvlande sångtarantellan La
danza, som blev en glanspunkt även i operan,
därför att den ursprungliga formen där ej
förvanskats. Annars voro flertalet motiv av
det åldrande matvraket Rossini inbakade som
sparsamma russin i en alltför bastant pudding
eller till smaken oigenkännligt förändrade
genom sås å la Strauss. Till skillnad från den av
honom plundrade maestron är Bernhard
Paumgartner, vilkens egna tillsatser ej väckte
mersmak, tydligen ingen mästerkock.
Jussi Björling fick briljera åtminstone med
sin entréaria och La danza. Helga Görlin
försökte göra om sig till divan Angela
Col-brand, Rossinis tillkommande även i
verkligheten. Som impressarion Barbaja gjorde Emile
Stiebel ännu en överdådigt individualiserad
mask och hade några tillfällen att roa,
särskilt i den seen där han blott med höjningar
av de buskiga ögonbrynen fick den ene efter
den andre av sina medspelare att lämna
scenen. Muntrande var också Edwardsen som
den till självutplåning fjäskande
librettoförfattaren Totola, som förmådde den under
rakning störde maestron att börja komponera
efter hans medhavda manuskript. Men annars
som sagt . . .
* *
*
Spelårets balettnyheter ha varit Carina Aris
»Eva», som jag tyvärr ej kom i tillfälle att
se, och Fruar på vift, vulgär försvenskning
av den för scenariot till grund liggande
Gol-donikomedins titel Le donne di buon umore.
I sina bästa ögonblick kunde denna av Algo
instuderade koreografiska fantasi till mycket
rörlig musik av Domenico Scarlatti,
arrangerad av Vinzenzo Tommassini, illudera som
dansad Watteau. Med alla sina förväxlingar
blev det hela dock ej alltid så lustigt som
avsett var och i längden litet enformigt. De
många »muntra fruarnas» framställarinnor
voro alla charmanta, men i karnevalens
virrvarr ofta svåridentifierbara. Den som inte
förblandades med någon annan var Carl
Gustav Kruuse som magnifik kavaljer i
scharlakansröd slängkappa. Festligt och utsökt
färgskimrande voro även övriga av A.
Granström — fullständiga förnamn, herr
programredaktör! — komponerade kostymer.
Alldeles detsamma kunde ej sägas om Jon Ands
dekorationer, i hans kända stil.
* *
*
En särskilt nämnvärd repris var den av
Friskytten, som återupptogs under
höstsäsongen, närmast med anledning av
150-års-dagen av Webers död. Verket hörde, skrev
Julius Korngold en gång i Neue Freie Presse,
till de mästerverk, som voro detta, ehuru de
genast slogo igenom. Redan 1823, två år efter
urpremiären, gavs operan — eller rättare sagt
sångspelet — i Stockholm och har hos oss
upplevat bortåt 400 föreställningar. (De
kungliga teatrarnas program, som numera i
allmänhet, säkerligen av sparsamhetsskäl, ej äro
daterade, lämna ej längre den trevliga
teaterhistoriska notis, som bestod i den precisa
uppgiften om vilken gång ett verk ges.) Det
har på senare tid blivit allt längre mellanrum
mellan repriserna av »Friskytten» — nu var
det tretton år sedan den senaste. I och med
det att Wagners mer glansfulla och litterärt
ojämförligt överlägsna musikdramatik vann
insteg även hos en större publik, har Webers
operor kommit i skymundan. Mycket
uppfriskande blev det likvisst att i sin helhet —
alltså på operan och ej fragmentariskt såsom
vid konserter — höra den ej åldrade musiken
till »Friskytten», den första egentligt
romantiska operan och fortfarande den mest
tyskromantiska opera som komponerats. En stor
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed May 8 14:59:34 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0430.html
