Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Medon—Einar Larson. Lemminkäinen—Set Svanholm.
Fot. Almberg & Preinitz.
Prinsessan av Cypern.
folkvisa i dramatisk form har den med rätta
kallats. Förhåller det sig ej så att varje
konstverk som kommit med något verkligt nytt,
som varit prime-sautier, för ali framtid
behåller smaken av primör, nota bene för den
som äger det rätta mottagliga sinnet? I
»Friskytten», som med sitt efter tysk folkvisa och
tysk folkton bildade, melodiskt urfriska
tonspråk uttrycker romantiskt känsloliv, är det
nya särskilt märkbart i den sällsynt mustiga
orkesterklangen. Weber har kallats för
uppfinnaren av »den romantiska
instrumentationen», vars kännetecken är »den konträra
klangfärgen», det vill säga användning av
instrument i för dem förut ovanliga lägen
(djupa flöjter och basinstrument i högsta
lägen). Annars är det ju särskilt klarinetten
och valthornet varmed Weber klangligt
fångat styckets skogspoesi.
Påståendet att blott tyskar kunna rätt
förstå »Friskytten», besannades så till vida att
bättre dirigent vid reprisen än Kurt Bendix
kunde operan ej önskat sig. Utan stora
åthävor fick han ur orkestern fram accenter och
klanger just sådana som Weber själv måste
ha önskat sig dem. Den unge kapellmästaren
skulle inte vara lärjunge av Blech, om inte
också kören under hans ledning nyanserat på
ett annars inte alltid vanligt sätt. Redbar
var adjektivet för Inez Wassner som Agatha.
Glittrande både sångligt och i spel var åter
ordet för Hjördis Schymberg som Anna
(Änn-chen på originalspråket). Max med sitt djupa
tenorläge borde, tycker man, passa en tenor
som varit baryton, men även Svanholm fick
pröva på partiets vansklighet, därmed långt
ifrån sagt att stämman alltid klingade ofritt.
Kasper-Leon Björker och Den svarte
jäga-ren-Stiebel färglade nog rätt konventionellt
operans skräckromantiska inslag. Detta
kulminerar ju i vargklyftscenen, vars inventiösa
spökmaskinerier dock numera framkalla skratt
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
