Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O ’p er a- och konsertkrönika
fulla, mer muntligt än manuellt förmedlade
instudering resulterat i något riktigt
medryckande framförande; med sin rätt stela
dirigentplastik saknar han också egentligt
publiktycke.
Elastisk som en björkvidja äntrar Hans
Knappertsbusch dirigentpallen,
ögonblickligen höjande taktpinnen. Aldrig har väl hos
oss Mozarts »Eine kleine Nachtmusik» klingat
fram så fjärilsaktigt bevingad och skimrande
som nu. Med undran såg man — åtminstone
flera med mig — hur det på något håll
gjordes affär av det i en av allegrosatserna något
tillbakadragna tempot; tyvärr hade jag ej
hört Knappertsbuschs föregående konsert, men
ansåg mig nu kunna lämna en mot vandalisk
tempobehandling av Brahms riktad
anmärkning åt dess värde. I Strauss musikpanorama
»En alpsymfoni», vars färger sedan den för
snart 20 år sedan uppfördes vid operakonsert
ansenligt bleknat, visade dirigenten att han
också kunde vara den generalmusikdirektör
som här kräves. Knappertsbusch — det
syntes vara mannen med blond — utmanande
färg för somliga — segergloria som
Konsertföreningen borde åtminstone försökt förvärva
som forstedirigent.
På nyåret var ordningen kommen till
Dé-siré-Émile Inghelbrecht, den från Svenska
baletten kände tonsättaren-dirigenten, som i
sitt anletes svett, men ändå alerte, som
fransmännen säger, gick i elden för ett helfranskt
program.
Tyvärr blev jag såsom ett av offren för
den vid denna tid länge grasserande
influensaepidemien och på vars skuldregister även få
skrivas en del uteblivna omnämnanden av
kompositioner och konstnärer, hindrad att
höra mer än den sista, inte alltigenom
underhållande konsert Fritz Reiner dirigerade,
bl. a. Ravels vid konsertframföranden alltid
rätt ledsamma »Daphnis och Chloe». Särskilt
Reiners ledning av Beethovens nionde
symfoni hade lovordats.
Erich Kleiber, i likhet med Walter och
Knappertsbusch, förutvarande tysk
generalmusikdirektör, tyckes höra till dem som vinna
vid närmare bekantskap. Arkitektoniskt
storstilat men med väl strama tyglar dirigerade
han Schuberts stora C-dursymfoni, vars
symfoniska lyrik — prototypen för senare tiders
jättesymfonier — dock måste få blomma ut,
även om det blir mer eller mindre himmelskt
långt på det sättet. Men med andra konsertens
Mozart-Smetana-Beethovenprogram gav Klei-
Bruno Walter.
ber fullt övertygande vittnesbörd om ett
mångfacetterat konstnärsskap. Särskilt
ihåg-kommes hans delikata tolkning av
Ess-dursymfonien av Mozart, denne probersten för
vad en musiker går för.
Toscanini i ali ära — jag erinrar mig från i
våras en pacifistisk talare, som i en diskussion
använde detta nedlåtande uttryckssätt om
Napoleon —, men den vid »extrakonserten»
den 16 mars inledande Rossini-uvertyren
visade sig ej tillhöra maestrons roligare, och
Busonis »Rondo arlecchinesco» tycktes, trots
sina träblåsarpikanterier, komponerad enkom
för att bevisa riktigheten av Pfitzners mot
tonsättaren riktade stridsskrift »Ästhetik der
musikalischen Impotenz». Men med Dmitri]
Sjostakovits första, med ung lidelse laddade
symfoni steg temperaturen i konsertsalen till
den vid Toscaninikonserter vanliga feberhöj den,
trots, nej emedan hans tolkning var mer
balanserad än, ej en aning hysterisk som på sin
tid Talichs. Och man fick gå hem med den
första Brahmssymfoniens triumfalt hymniska
final ringande i örat. Detta blev spelårets
kulmen. Allt som allt befanns Toscanini vara
samme av sitt daimonion besatte tolk som
förut. Han åldras aldrig.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
