- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
396

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Glim stedt

Toscanini trött, då han lät inställa sin andra
konsert — tro det den som vill.
Konsertföreningens ledning bröt ej, såsom skrivits, med
byråkratisk ordning när den accepterade
maes-trons plötsliga erbjudande att komma hit. I
så fall skulle den ordinarie konserten dagen
efter hans första ha inställts, så tidskrävande
och ansträngande för orkestern som
repetitionsarbetet vid Toscaninikonserter allom
veterligt en gång för alla är; och Toscanini vill
inte veta av någon mellan hans egna
konserter inskjuten sådan. Först lät
Konsertföreningens ledning i pressen meddela, att den trötte
dirigenten skulle komma tillbaka i april —
senare blev detta april nästa år (»april,april!»).
Snart nog dirigerade emellertid Toscanini på
många andra håll i världen, trots sin
trötthet. Addio, Stoccolmo!

Efter en omedelbart härefter följande
konsert, ledd av den ännu på elevstadium
stående unge svensken Sixten Eckerberg, kom
äntligen den för nästa säsong — enligt vad
jag erfarit utan programrådets hörande —
utsedde förste dirigenten Fritz Busch, avlägsnad
från Tyskland på grund av obenägenhet att
uppfylla sina lokala dirigentförpliktelser, men
världsberömd, särskilt i Buenos Aires och
Köpenhamn. Vid sin första konsert befäste
den robuste tysken tidigare, mindre
gynnsamma intryck, med en förgrovad Mozart —
varför denna mot första violinerna knutna näve?
— och en å la Schnéevoigt i hans sämre
ögonblick tillgjort extatisk uppförstoring av Regers
i sig själva tillräckligt uppförstorade
Mozartvariationer.

Andra Buschkonserten, spelårets sista, blev
ej den första lik. Dels hade dirigenten
tydligen fått veta att manér som beundrats i
Tyskland (och i Buenos Aires och Köpenhamn)
väcka lindrig förtjusning i Stockholm. Dels
äger Busch såsom beprövad operadirigent
särskilda kvalifikationer för en med stor kör-,
solist- och orkesterapparat arbetande
uppgift som Verdis »Messa da Requiem», fullbordad
efter »Aida» och själv en praktfull opera till
Guds ära. Magnifikt klingade orkester och
Musikaliska sällskapets kör. Damsolisterna
voro importerade, medan herrsolisterna voro

Jussi Björling och Léon Björker.

* *

*



Främst att nämna bland de i
Konsertföreningen uppförda svenska nyheterna äro Ture
Rangströms sånger till dikter av Lindorm

(»Trumman»), Karlfeldt (»Sub luna») och Bo
Bergman (»Tristans död») — alla fullmogna,
med dikten kongeniala alster; jag måste här
nöja mig med detta alltför generella lovord.
Främst som tonsättare av ballader och sånger
med orkester har Rangström, allt ifrån
genombrottet med det tonsatta
Strindbergsfragmentet »Flygande holländaren», berikat
symfonikonserternas program. Orkesterdiktaren
Rangström — själv dirigerande — företräddes i
höstas med ännu en nyhet, »Invocatio», med
undertiteln symfoniska improvisationer, som
i sin märkbara brottning med de för
tonsättaren nya, väl ej alltid lösta kontrapunktiska
problemen (bl. a. passacaglia-form) fängslade
genom en i en avancerad, man skulle ibland
velat säga organiskt atonal harmonik uttryckt
själsvånda; »sårfeber» kunde ibland tänkas
som titel på några av dessa med inblandad
orgelklang mäktigt brusande satser.

För återväxten inom skapande svensk
tonkonst börjar det synas lovande. Lars-Erik
Larsson, själv distinkt dirigerande, har
kommit med ännu ett orkesterverk, »Liten
serenad», där särskilt det spirituella första allegrot
var »underhållande», såsom tonsättaren enligt
sin programnotis avsett, och som roade lika
mycket vid sin ogenerade återkomst som
finalsats. Gunnar Ek hade i sin till stor del
på en frygisk koral byggda, sålunda sakralt
betonade tredje symfoni (dirigent: Wiklund)
skickligt fullföljt sin tidigare med svenska
folkvisemotiv arbetande kontrapunktiska stil;
i sista satsen kom han dock att väl
osjälvständigt betyga sin beundran för Sibelius.
Verkligt polyfont anlagd var också den för
Stockholm okände Hälsingborgsorganisten
Gustaf Paulsons symfoni nr 2 men något
mera preciserat omdöme är svårt att uttala
på grund av det oklara utförandet under
herr Eckerberg, som bemödade sig redligt
och i det yttre framträdandet äger något
av sin läromästare Weingartners elegans,
men ännu ej kan reda upp en
komplicerad kontrapunktisk vävnad.

Liksom i krönikan i fjol ber jag få uppskjuta
uttalanden om en del problematiska verk,
nämligen Hilding Rosenbergs »Symphonie
coricertante», Gösta Nystroems symfoni nr 2
och Ralph Vaughan Williams f-mollsymfoni;
efter någon mellantid, vid ett eventuellt
förnyat åhörande, brukar omdömet om verk av
detta slag med ens stå klart. Vad
Stravin-skijs »Våroffer» beträffar, måste denna —
åtminstone skenbart — meningslöst kako-

396

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 14:59:34 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free