Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Olofskolan. Av Gustaf Mattsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Mattsson
litet barns liv är det inte ofta att börja skolan!
I ali synnerhet gäller detta för det »enda
barnet» och det känsliga barnet. Övergången
från barnkammarlivet till skollivet bör därför
vara så smidig som möjligt. Och både barnen
och läraren behöva då få tid på sig att känna
sig för. Ej sällan bli ju också de tidigaste
intrycken av skolan så starka, att de sitta
kvar hela skolan igenom och bilda barnets
grundinställning till både arbete och lärare
under år som komma. På detta
grundläggande stadium är det viktigare än någonsin,
att varje lärjunge får en bejakande
inställning till skolan, att han känner trivsel och
arbetsglädje, med andra ord att han kan finna
fruktbärande uttryck för sig själv även i
skolan. Dessa vitala önskemål beaktades av
den italienska pedagogen d:r Maria
Montessori, då hon utarbetade sin bland annat i
Olofskolan tillämpade metod för
undervisningen i de elementära färdigheterna läsning,
skrivning och räkning. Tack vare ett i vissa
avseenden genialiskt konstruerat
självunder-visande »material» har Montessori gjort det
möjligt för barnen att utan tvång och yttre
pådrivning på egen hand kunna upptäcka och
förkovra sig i läsningens, skrivningens och
räkningens konst. Barnen få i stort sett själva välj a
sina arbeten. Lärarinnan finns till hands och
iakttager varje barn så noga, att hon vet, när
hjälp erfordras, men också när hon inte bör
ingripa eller avbryta ett spontant arbete. Detta
innebär alltså, att om ett barn går upp i ett
intressant, självständigt arbete, får det i
allmänhet hålla på därmed, tills det är
avslutat. Själsligen friska barn ha egentligen ett
större behov av grundlighet, än vi vuxna äro
benägna vänta oss. I en montessoriklass har
man mycket sällan bråttom. Där finns intet
jäkt. Målet är i början av skoltiden framför
allt att frambringa lugn, koncentration och
självverksamhet. Härigenom skapas en
glädje-betonad och ofta stark arbetsförmåga. Ej
sällan får man höra ett »montessoribarn»
utropa: »Snälla fröken, slipper jag gå på rast
idag, för jag har så ruskigt mycket att göra.»
En liten flicka i i:a förberedande gick så upp
i sitt arbete, att hon sade till sin lärarinna:
»Fröken, jo fröken förstår, att nu måste jag
bestämt börja sova här i skolan på nätterna,
för jag måste hinna färdig min saga och mina
stora tal, och då kan jag ju inte gå hem.» Som
framgår av den lilla flickans ord, leder den
individualiserade självverksamheten redan
första skolåret till att barnen hitta på sina
egna räknetal och skriva sina egna »sagor».
Så här låta några av sagorna med originalens
ursprungliga stavning:
Det var en gång en liten prinsesa hon gik i skogen
at vandra då kom en påjke han åt opp hene. (Lasse,
4% år).
Det var en gång en liten rar pojke som föddes i en
grotta den lille pojken var Själva jesus. Gud sa så
till de tre kungar vill ni hjälpa mig att leta opp jesus.
Då tände guden Stjärna. (Belo, 7 år, ur 2:a
förbere-dandes en gång i veckan utkommande tidning »Lyren»).
När fröken gifte sig fick hon Lisbet och Lars. Och
då blev hon så glad. Och sen fick hon lillpojken och
då dansade hon runt bordet så att det rullade sönder.
Sen kokade Ester (E. lagar lunchen åt barnen i skolan)
kaffe åt fröken. Sen gick hon på bio och såg brott och
straff och sen gick hon till Belo och så va sagan SLUT.
(Silva, just fylld 8 år).
I somras. Jag var i Schweiz i Interlaken och i
Montreux. Jag var på bergen. Jag var i Frankrike
Chamonix, med buss från Montreux. Jag bodde
bredvid sjön. I trädgården var (»wo», författarens
föräldrar äro tyskar) vi bodde växte det Tobak. Och
Tobaksbladen var så stora och långa. (Kurt, 7 år).
Om redan från början barnen så vitt
möjligt fått vara sig själva och fått vänja sig
vid att på det för dem naturliga sättet i skrift
uttrycka sig om egna upplevelser och
fantasier, visa de redan i 8—9-årsåldern en nästan
överraskande lätthet att skriftligen återge
tankar, känslor, ja till och med stämningar.
Jag lämnar här några prov, hämtade från
sex av de tolv eleverna i 3:e förberedande.
Kurre, som berättar om grisen, visar därvid
både iakttagelseförmåga och humor:
Grisen är ett smutsigt djur. Han har inget bordskick.
Han ställer sig mitt i maten, och så slafsar han i sig
så mycket han kan. Och när han är hungrig, så säger
han nuf, nuf. Men när han är mycket mätt och belåten,
så säger han bara nuf.
I 3:e förberedande tas historia upp som ett
»ämne». Lärarinnan berättar där de gamla
grekiska sagorna och drar jämförelser mellan
Atens och Spartas livsinställning. Barnen ha
gemensamt skrivit en »klassbok» om Herakles’
storverk. De ha också gemensamt
sammanställt en bok om Trojanska kriget och
Odyssevs’ äventyr. Jag saxar nioårige Nils’
berättelse om
HUR TROJANSKA KRIGET BÖRJADE.
Det var en gång ett gästabud hos gudarna. Alla
fick vara med utom en, och hon hette Eris. Då kastade
hon in ett äpple i salen och menade, att den vackraste
skulle ha det. Tre gudinnor slogs om vem som var den
vackraste. Dom hette Hera, Pallas Athena och
Afrodite. Om en stund gick dom tre kvinnorna ut för att
fråga en människa, vem som var vackrast. Till sist
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
