Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Johannes Edfelt. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B er til Malmberg
det av Edfelts diktning utgått från en
formell iakttagelse. Edfelt är en lyriker för
kännare, för sådana som njuta poesien
också i dess enskildheter, i dess nyansering,
som förstå att betrakta den objektivt, att
hålla den ifrån sig och skärskåda den ur
växlande aspekter och på skiftande
avstånd. Han är i eminent mening artist, han
är det på ett fanatiskt och rigoröst vis och
med en lidelse, så absolut att den nästan
har ett maniakaliskt tycke och förvisso
måste härledas också ur andra, ödesdigrare
psykologiska grunder än skönhetskänslan.
Ali stil- och konststrävan som överskrider
ett visst mått, som blir måttlös i sin dyrkan
av måttet och gränslös i sin kärlek till
gränsen, till formen, det skulpturala, den
osvikligt perfekta linjen, stammar ur
melankolien, ur de själens regioner som öppna
sig mot skräcken, svårmodet och den
spök-lika tjusningen. Edfelts grundupplevelse är
den schopenhauerska av livet som en
fan-tasmagori, där en vilja utan förnuftig
mening framträder under tallösa masker och
förklädnader, där törsten ur sin egen
begärlighet framtrollar inbillade vattenställen,
där hungern är sin egen föda och grymheten
med sin dolk alltid träffar sig själv i köttet.
Det är ovisst om Schopenhauer teoretiskt
påverkat Edfelt. Jag håller det knappast
för troligt. Edfelts starka medvetenhet är
ensidigt artistisk, icke filosofisk, det är en
medvetenhet som känner, upplever och
gestaltar men icke drives av något behov
att systematisera. Han delar, skulle jag
tro, hela sin generations likgiltighet för det
filosofiska tänkandet. Visserligen är denna
generations konstskapande i flera
hänseenden högeligen abstrakt. Men när så är
förhållandet är den abstrakt i en annan
bemärkelse än filosofien. Vad den
eftersträvar, det är att för sinnena återge de
abstrakta former som själen onekligen
innesluter, de spillror av en mystisk geometri
som äro åtkomliga för introspektion och
som utgöra särskilt det modernistiska måle-
riets huvudsakliga objekt. Denna tendens
präglar också den edfeltska dikten. Edfelt
står visserligen absolut fientlig mot den art
av modernism som offrar det klassiska
formschemat, betydelse och grammatisk
riktighet för önskemålet att gruppera orden,
föreställningskomplexen, bilderna och
klangerna efter en verklig eller förment inre
ordning, men når på andra och bättre vägar
en matematisk-musikalisk skönhet, som
ofta har något av kristallens
hemlighetsfulla symmetri. Han har en utpräglad
kosmisk förnimmelse, en världsvision men
saknar efter allt att döma ärelystnaden att
uppföra en teoretisk tankebyggnad,
sammansatt av logiskt förbundna slutsatser
och begrepp. Med ali sin reflexions skärpa
och klarhet, med ali sin intellektualitet,
tänker han uteslutande som poet eller
musiker, icke som filosof, icke ens som en
poetisk-musikalisk filosof av Schopenhauers
typ. Han uttalar visserligen allmänna satser
om livet och tingen, men dessa satser äro
allmänna endast till formen, till väsen och
innehåll äro de subjektiva, emotionellt
givna och bestämda av affekter. Också
Schopenhauers tänkande är färgat av hans
temperament men bäres icke desto mindre
av en teoretisk lidelse i stor stil; därav
finner man hos Edfelt föga eller intet.
Uppfattningen av existensen som en
mardröm, världen som ett »spökhotell» är hos
honom till ingen del resultatet av en
tankeoperation och skulle därför heller icke kunna
rubbas genom någon form av dialektik.
Edfelt är »tidsdiktare» i den meningen att
hans poesi är full av allusioner på det
aktuella världsläget, men det vore förvisso
oriktigt att föreställa sig ett yttre skeende som
grund och betingelse för hans pessimism.
Den roll som dagens händelser i ali sin
drömfatala hemskhet spela för det edfeltska
svårmodet är icke den skapande orsakens,
icke incitamentets, utan sinnebildens.
Hans melankoli är konstitutiv, icke
förvärvad, uppenbarligen grundad på vissa
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
