Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Johannes Edfelt. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J ohannes
E df elt
fysiologiska eller psykofysiska fakta, och
den empiri varpå han bygger är autistisk,
inåtvänd, den är väsentligen oberoende av
tidshorisonten och kan icke utan skäl
betecknas som en fasans narcissism. Hans
erfarenhet av universum vinnes genom
försjunkande i den egna själen och detta till
ett sådant djup att han uppnår den punkt
där jaget utan märkbar övergång utmynnar
i det kollektiva, dessa obestämda
gränstrakter, där individuationen både börjar
och slutar. Det är här han erhåller den
grundläggande upplevelse som
Schopenhauer utfört filosofiskt men som Edfelt
nöjer sig med att konstatera som ett åskådat
och förnummet faktum. Han är icke
obekant med lyckan, med den oändliga
befrielsen, men förnimmer detta tillstånd aldrig
annorlunda än som helig paus. Några
odödliga kärlekssånger både i »Högmässa» och
den sista, stora diktsamlingen tolka en frid
över allt förstånd. Dessa kärlekssånger
tillhöra den svenska poesiens skönaste och ha
en stillhet, ett stjärnglänsande djup som
för ett ögonblick nästan försonar oss med
livskampen. Men det sinnesläge de uttrycka
är ytterligt labilt, och diktaren vet, att
kärlekens harmoni, absolut och fullkomlig
såsom sådan, är lika bräcklig som narkosen,
vilken i sitt slag ju också är absolut och
fullkomlig men, betraktad ur tidens aspekt,
likafullt ett flyktigt och förgängligt
surrogat för lycka. Det förblivande och evigt
återkommande är fasan, och efter »pausen»,
efter lyckans korta, andlösa evighet störta
töckenmassorna på nytt in över scenen
och svirra flädermössen kring människans
huvud.
Edfelts förhållande till det pandemonium
som för honom är livet och som i sin
ohygglighet skildras med en stundom nästan
förälskad saklighet är ambivalent. Vad det
först och främst väcker hos honom är
ångest, äckel och vedervilja. Han kan
återge sin grundstämning i så högtidliga strofer
som dessa:
Den skall komma denna stund,
denna isande minut,
då du i ditt väsens grund
genomskådar allt till slut.
Ingen kommer att gå fri.
Rymdens blick är domstolshård.
Ingen nåd och amnesti!
Inga undanflyktsackord!
Avklädd varje illusion,
ser du stjärnans stålpupill,
och du hör en ångestton
i en höstlig fågels drill.
Plötsligt, grymt och ofattbart
sönderrivs kulissers ståt.
Överväldigande klart
hör du universums gråt.
Men han kan också sammanställa några
torra faktiska notiser så att de bilda ett
konstverk av skakande och makaber
verkan:
Lejonet har sönderslitit hjorten:
stadd på spaning efter as är gamen.
Dolk och gift är lösen här på orten,
där vi korsfäst mer än en lekamen.
I Marseille har sålts en minderårig
till bordell •— ack, hon är värd en mässa! —
och en rånad sjöman ligger sårig
på ett unket lokus i Odessa.
Jag är arbetslös sen förra året.
Grannens ungar leka frontsoldater.
— Blind är den som inte ser, att spåret
leder oss till randen av en krater.
Och slutligen kan han uttrycka sin
längtan efter befrielse, efter renhet och stillhet,
i ord av en trött o världslighet, som väl
icke ha den religiösa bönens yttre gestalt
men väl dess psykologiska kännetecken:
Det borde väl vara underbart
att en kväll av fullkomlig renhet,
då allting är genomskinligt och klart,
bli kvitt en spökvärlds gemenhet;
att lämna en vrångbild, lösa sin sko,
ta avsked av sitt dilemmas
förfäande black och av glasklar ro
och evighet översvämmas . . .
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
