Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Horatius i Sverige. Av Axel Forsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Forsström
sättaren, som Kellgren uttryckte det, att
skriva så som Horatius skulle ha gjort, om han
levat i samma tid och i samma land som
översättaren. Den för i länge sedan döde klassiske
skalden gjordes sålunda till en modern samtida,
och man lät den augusteiska tidens romare
stundom uppträda i rokokodräkt. Härvid
följde man utländska, i första hand franska
mönster.Kellgren har t. ex. för en del av sina
Hora-tiustolkningar tillgodogjort sig De la Harpes
parafraser av Horatius’ odén. Vid
överflyttningen av Horatius till svenska gick man
alltså till väga på samma sätt som Horatius
själv enligt mångas mening gjort i förhållande
till den grekiska lyriken. Givetvis i de flesta
fall ej med samma kongenialitet. Den som
nådde högst var Kellgren som ibland
kommer upp till Horatius’ egen nivå, t. ex. i
parafraserna av dikten till Chloe (1,23) och
»Början av Horatii brev till Pisonerne»
(De arte poetica). Johan Olof Wallin
har gjort en ypperlig parafras av
Horatius’ sekularsång, som hans landsman
Karlfeldt synes ha haft framför sig, då han —
såsom Gustaf Lindstén nyligen visat —
i Horatius’ Carmen sæculare hämtade
inspiration till sin kantat vid sekelskiftet år 1900.
1700-talet är den epok, då Horatius ivrigast
lästes hos oss. Man kan tala om en formlig
Horatiuskult. Jämte Boileau var han den
normgivande litteräre lagstiftaren. »Omne
tulit punctum, qui miscuit utile dulci,» satte
Olof von Dalin som motto på första numret
av Den svenska Argus (1732), och i
anslutning därtill förklarade han, att han ville
»skämtevis förehålla allvarsamma sedeläror».
Orden »utile dulci» blevo ett slagord och gåvo
namn åt det vittra sällskap, som blev
medelpunkten i huvudstadens litterära liv. Och
Kellgren tog som »symbolum» för sällskapet
Pro sensu communi en vers ur De arte poetica:
»Scribendi recte sapere est et principium et
fons.» (»Grunden och källan till att skriva väl
är ett sunt omdöme.»)
Det hörde på 1700-talet till den högre
bildningen att kunna sin Horatius. Det hände
en gång, att Johan Gabriel Oxenstierna
i en ansökan till regeringen anförde ett
Horatiuscitat men uppgav det vara av
Vergilius. Hans morbror, den pedantiske Gustaf
Fredrik Gyllenborg, blev orolig, ja bragt
till förtvivlan, då han fick veta misstaget, och
trodde, att det skulle skada systersonens karriär.
Jag har redan nämnt, att Horatius var en
officer följaktig i Karl XII:s ryska krig. Han
fick göra än längre färder. Då Jacob
Wallenberg 1769 med båten Finland företog
sin resa till Kina, hade han som själaspis
med sig inte endast bibeln och postillan utan
också några klassiska auktorer, bland dem
Horatius, och i hans berömda resejournal
»Min son på galej an» vimlar det av citat från
Horatius och andra romerska skalder. Över
huvud taget möter man i 1700-talets svenska
litteratur ideligen citat och reminiscenser
från Horatius. Tidstypiska äro ett par små
häften med horatianska sentenser, som 1774
utgåvos av J. C. Sjöbeck försedda med en
stundom kuriös fri översättning. Boktryckaren
gör reklam för »denne gamle och förnäme
odödelige romares» tänkespråk genom att
framhålla, att hans diktning syftar på
»Dygdernas inplantande och Lasters undvikande,
visande en försiktig och klok levnadsvandel
för höge och låge, rika och fattiga, varpå
människans timliga och eviga sällhet beror».
Högst i kurs stod Horatius under Gustav
III:s regering. Medvetet tog man då romarna
från Augustus’ tidevarv som mönster. Man
älskade att likna konungen, fäderneslandets
räddare och vitterhetens beskyddare, vid
Augustus. Horatius’ roll spelades av Kellgrer.
Liksom Horatius hyllat Augustus, så hyllade
Kellgren Gustav III såsom en mild, hög,
värmestrålande ljusgestalt. Kellgren översatte
ett flertal Horatiusoden. Han tillägnade sig
såväl hans epikureism som hans stoicism. En
blandning av frivolitet och idealism var
utmärkande för honom liksom för Horatius.
Han hade jagat efter lyckan och med Horatius
kommit till insikt om att den kan finnas
»i det oansenliga Ulubræ, blott du icke själv
saknar ett rent hjärta». (Ulubræ var en liten
ort i Latium). I likhet med Horatius var
Kellgren sträng mot småpoeterna, och han
satte liksom denne diktandet högt: i sitt
sigill hade han en lyra med omskriften: »Omnis.
in hoc sum.» Orden äro Horatius’ men gälla,
hos honom filosofien.
I sin sång över Kellgrens död
sammanställde hans skaldebroder Leopold honom
med Horatius:
Med Flacci lyra i sin hand
han svenska sången gav ett fordom saknat värde.
Även Jan Eric Nibelius-Palmsvärd,
framstående jurist och till slut medlem av
högsta domstolen, under flera år Kellgrens,
nära vän ■—■ det är Nibelius’ hustru, som
Kellgren besjungit i »Till Christina» ■— har
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
