Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs utseende och uppträdande. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yrjö Hirn
uppväxtåren har man endast litterära
karakteristiker att stödja sig på. Då dessa
i flertalet fall blivit avfattade först efter
det Runeberg vunnit sitt rykte, kan man
misstänka att minnesbilderna i dem
oavsiktligt blivit utsatta för en viss
idealisering, d. v. s. att skildringen av barnet i
någon mån färgats av beundran för allt
vad den senare skalden åstadkommit.
Man känner sig därför icke alldeles säker
på att vart ord vore bokstavligen sant i allt
det Sara Elisabeth Wacklin —• som hade
sett Runeberg när han vid 8—9 års ålder
vistades hos sin farbror i Uleåborg —•
skriver om den lille Ludvig, som »var en av de
vackraste, raskaste och ostyrigaste gossar
man kan se, och allas gunstling». Men vi
vilja gärna tro, att »hälsans rosor logo på
det öppna ansiktet», att det bruna håret
lockade sig, och att de »stora, blåa ögonen
lyste av frimodighet och okväst livlighet».
Och när de Hundrade minnenas
författarinna vidare säger, att den »ystre gossen»
med sina »puts och upptåg» var sin gode
farbroders »ögonsten och älskling», så
ter sig hennes vittnesbörd så mycket mer
sannolikt, därför att det bekräftas av allt
som samstämmigt förtäljes om Runebergs
skoltid och studentår.
Det ystra draget satt länge kvar i hans
sinne, men dess yttringar blevo hos honom
bedömda med en fördragsamhet, som man
icke skulle haft till övers för någon annan.
Skollärarna visade sig oförmögna att med
stränghet ogilla hans självsvåld, och när
han själv arbetade som hemlärare i de
Lagus’ska och Tengströmska familjerna,
förmådde han bevara sina principalers
välvilja samtidigt som han gjorde sig
omtyckt av disciplarna på grund av sin lust
för upptåg och lekar. Denna hans makt
att erövra människor berodde måhända
främst på det hemlighetsfulla »magnetiska»
inflytande, som det är så svårt att
karakterisera i ord (han själv har ju dock gjort
ett försök därtill i den första strofen av
Fänrikens hälsning) och som ofta
förefaller att vara alldeles oberoende av den
fängslande personlighetens utseende och
uppträdande. Men man vågar väl även
föreställa sig att Runeberg band sina
beundrare vid sig med hjälp av samma behag i sitt
väsen och samma uttrycksfulla anletsdrag,
som hade fängslat Mamsell Wacklin när
han var en liten gosse, och som de
Biografiska anteckningarnas författare senare
beundrade hos sin faderlige vän och
läromästare. Det ges ingen anledning att
förutsätta några allvarsamma felteckningar i den
bild av den unge studenten och magistern,
som Strömborg framställer i sitt kapitel om
Runebergs vistelse i Åbo, och i vilken han
tydligen sammansmält sina egna intryck av
den magre mannen med beskrivningar, som
meddelats honom av skaldens vänner från
ungdomsåren. Han talar om »de fina och
ädla anletsdragen, som beskuggades av det
mörkbruna, högt uppstrukna, rika och
lockiga håret», och han framhåller att »detta
anlete blev skönt, då det »vid någons
närmande livades av de stora, blåa, klara och
innerligen vackra ögonen, som hade en så
underbar förmåga att vinna och tända
hjärtan».
Det behöver knappast påpekas att
samma föreställningar om glättig, ett grand
självsvåldig och hjärtevinnande
ungdomlighet, som bibringas oss av biograferna, även
kommer oss till mötes i skaldens diktning.
Man må blott tänka på »generalen» som
anför skolgossarnas trupper i Eldsvådan,
på studenten i Hanna och på den unge
målaren i Kan ej. Och huru påminnes man
icke om skildringarna hos Strömborg och
Sara Elisabeth när man läser den strålande
dikten Vad jag är säll, där ungdomsmodet,
den fria blicken mot livet, det av inga
bekymmer tryckta sinnelaget, segervissheten
och det kungliga maktmedvetandet kommer
till uttryck, och liksom symboliseras, i det
typiskt runebergska »ljuset» över en klar
och upprätt panna. Så nära stämma dessa
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
