Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs utseende och uppträdande. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs utseende och uppträdande
bergs vänner framhållit hans säkra, av alla
yttre former obundna umgängessätt, och
den myndighet med vilken han, såsom
Topelius uttryckt det (jfr. s. 534 i det föreg.)
»behärskade alla utan att göra anspråk
därpå». Ett indirekt vittnesbörd om detta
drag i Runebergs väsen kan man måhända
utdraga ur vad Snellman i Svenska
silhuetter skriver om Johan Nybom, vars
likgiltighet för det konventionella uppträdandet
han framhåller, och om vilken han därpå
säger: »Utseendet har starkt tycke av
Runebergs.» Och man får ett omedelbart intryck
av den fria naturligheten i skaldens
umgänge när man läser August Schaumans
berättelse om huru han år 1845 som ung
student tillsammans med några kamrater
gjorde ett besök hos Runeberg. »Det
kläckte i mig och mina knän sviktade, då
vi trädde in genom porten. Men redan i
farstun mötte vi Runebergs för mig
välbekanta gestalt, då han i skjortärmar och
strumpfötter kom ifrån nedre våningen för
att gå upp till den övre. Och strax var ali
bävan borta. För denne store, verkligt
store man och skald behövde väl aldrig
någon vara förlägen eller rädd; det var
bara människa mot människa, vemhälst
han än må ha mött eller nalkats.»
Runebergs väsen gjorde på Schauman ett
intryck av »ideell styrka och sann manlighet,
sådan han, utom hos honom, hade mött
endast hos de två kraftgestalterna Georg
August Wallin och August Maximilian
Myhrberg».
När man sammanställt med varann alla
de här anförda uttalandena, kunde man
frestas att konstruera en syntetisk bild av
Runeberg som den starke mannen, den där
med osviklig säkerhet gjorde sig gällande
i alla sällskap och obesvärat närmade
sig envar. En sådan bild bleve
emellertid alldeles grundfalsk, därför att den
runebergska blygheten ännu i
mannaåldern lade band på hans uppträdande. Man
må blott läsa vad Måns Hultin hade att
Stålstick, tryckt i Leipzig.
förtälja om huru han första gången, vid en
begravningshögtid i Borgå år 1847, fick
syn på den man som senare skulle bli hans
gode vän och jaktkamrat:
»Jag såg», säger han, »en medelålders
präst av särdeles enkelt och anspråkslöst
utseende, och det var Finlands stolthet,
den redan då store skalden Johan Ludvig
Runeberg. Min första tanke var, kunna så
höga andar rymmas i så enkla boningar.
Vid ankomsten till sorgehuset höll han sig
avsides, obemärkt och liksom blyg.»–-—-
Detta är onekligen helt olikt det intryck
Emilie Björkstén hade mottagit när hon
år 1839 sett Runeberg, och förklarade att
hans Ȋdla, manliga, intelligenta anlete
ovillkorligen måste fängsla
uppmärksamheten och utmärka honom såsom någonting
framstående och utmärkt». Måns Hultin
såg, så föreställer man sig, detta andra
Runebergsansikte som målats av
Wetterbergh och fotograferats av Philipsen:
var-dags- och prosaansiktet, så att säga, som så
illa stämmer överens med beundrarnas
hänförda skildringar av skaldens utseende
och med våra föreställningar om huru en
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
