Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parisutställningen som kultursymbol. Av Axel L. Romdahl - Två dikter. Av Nils Ferlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Parisutställningen som kultur symbol
såsom en ovidkommande part. Allt var
presenterat med smak och förfining.
Forskningen uppträdde i värdig helgdagsdräkt.
Naturen själv fick tillfälle att visa sitt
majestät och sin prakt såsom i den
astronomiska salen och i den lilla behagfullt
arrangerade trädgården med märkliga
växter. En åskådare som är helt främmande
för modern naturvetenskap känner sig
liten inför det som visas honom av
beredvilliga experter. Och han har intrycket av
att naturforskningens egen attityd ej är
förmätenhet, ej är det wagnerska »Wie
herrlich weit haben wir’s gebracht», utan
faustiskt sökande och ödmjuk insikt om
att vårt vetande trots allt är begränsat
och att vi ha att dra skorna av våra fötter
då vi nalkas gränsen mot det ovetbara.
Ett ord av Louis Pasteur som uttrycker
hans tro på att mänskligheten skall enas
i kampen mot krig, sjukdomar och lidande
lyser från en vägg. Skall denna tro komma
på skam? Utställningen i Palais des
Découvertes är som ett enda »quand mëme»,
ett uttryck för ideell vilja som icke söker
sitt, för snillekraft som ställer sig i det högres,
i sanningens, i kärlekens och hoppets tjänst.
I en av Heidenstams dikter talas det om
den forskarkärlek »som från sitt arbetsbord
slår lågande armar kring himmel och jord».
Här möta vi den i en stor samlad
manifestation som väl aldrig förr.
När vi lämna den nattliga festen och
träda ut ur palatset ha alla illuminationer
slocknat och stjärnljuset har tänts. Var
icke denna stund i Palais des Découvertes
det skönaste och det hoppfullaste intrycket
av Parisutställningen 1937, gav den oss
ej bland alla dess symboler av splittring
och förvirring ett löftets tecken?
TVÅ DIKTER
Av NILS FE R LIN
Då hyrde jag mej hos Gråt & Skratt
en cylinderhatt.
Därunder lyste — på övligt sätt,
en vit rosett.
En orgel sjöng och en vacker röst
ljög tro och tröst.
Sen sänkte de henne i elden ned
till stoft och fred.
Det var jag och du.
Det var du som bar.
Jag är ensam nu;
och jag vet ej var.
I ett höstligt land
och en ödslig vind
har jag sökt din hand
som en blind.
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
