Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
allra vanligast, tycks det, bland kvinnliga
skribenter, som där få användning för sin
realistiska läggning och sin respekt för
detaljarbetet. Åt det hållet har bl. a. Eva Berg
funnit sin rätta form. Hon försökte en gång
förarga borgerskapet •—■ och lyckades inte så
illa — genom att utfärda manifest om
Moderna Unga Människors experiment med
livsformerna; därefter ha kommit en
novellsamling med gott handlag och en sommarlätt
förströelseroman om en läroverkslärares möte
med livsäventyret; nu, i hennes första roman
av stort format, har temat blivit hur en
20-talsstudentska av Stockholmslitterär överklass
omvandlas och mognar till livsmod,
verklighetssinne och ansvarskänsla genom sitt
äktenskap med en viril provinsialläkare i
Västerbottens lappmark. Omvandlingen sker i Ärans
och Skyldighetens tecken: Döbelns gravskrift
ger moralisk paroll åt Eva Bergs nya kvinna
i Lomsele liksom åt makens Blå Dragoner i
Bjurå (i parentes, Umeå har på sista tiden
blivit starkt utnyttjat i litteraturen -— av
Curt och Eva Berg, av Sven Löfgren och av
Astrid Väring; det är nästan mer än
stadsbilden tål vid!) Det märks en tydlig ambition
att hålla berättelsens människor och lärdomar
på så långt avstånd som möjligt från Moderna
Unga Människor; därvid har hjältinnan råkat
bli tecknad så sweet and puré, att hon i sina
virginala reaktioner på livet närmast
påminner om en victoriansk miss -—- vilket kanske
inte är helt trovärdigt, och i varje fall gör
hennes historia något mindre intressant än
den kunnat bli. Överhuvud skildras Ingrid
Lo-hufvuds ursprungsmiljö i somliga avseenden
rätt osäkert: hennes fader, den adlige
humanisten, mäktig kritiker och idealistisk poet i
stil med C. D. W., kan varken som individ
eller typ fogas in i Sveriges litterära värld,
och de satiriska kapitlen om författarleverne
i Stockholm äro mycket matta. Däremot
ådagalägges det evident, hur Ingrid tvingas göra
sig kvitt familjeidealet av aristokratisk
behärskning i isländarstil, som hållit henne
besatt — hos fadern komplicerat med poetens
histriontendenser, vid sin hustrus dödsbädd
står han modell för sina memoarer; Döbelns
moral kräver både att modigt ta itu med
livets verkligheter och att frimodigt sjunga
ut hur de kännas. Dessa verkligheter
representeras i Ingrids fall av mannen, d:r Ragnar
Harnesk — en icke helt bekväm eller
harmonisk livskamrat, med lyten och ärr efter
en misshandlad barndom (dock, efter gubben
Harnesks sadism tillfrisknar man lättare än
efter baron Lohufvuds blida själagiftmord!)
och med osläckt lyckotörst kvar efter ett
första förolyckat men passionerat äktenskap;
men ett praktfullt maskulinum med huvud
och hjärta. I historien om Ragnar Harnesks
anpassning till sitt nya äktenskap kommer
Eva Bergs karakteriseringskonst och
berättar-humör bäst till sin rätt, liksom
miljöskildringen från Lomsele ger gott prov på
åskådligt och livligt reportage.
Lomsele ligger i ödemarken, men det är
köpstadsmänniskors roman som utspelas där.
Det har tagit tid, innan man lät landsbygdens
eget folk agera med i sådana romaner som
fullmyndiga personer av vår egen sort, inte i
allmogestil. En författarinna som just haft
till ambition att hålla allmogestilen borta från
den regionala romanen, är Anna Björkman.
Hon har nu i mer än tio år med lugn flit och
med den självkänsla, som beror på
självkännedom, odlat en och samma genre,
berättelser om folk på landet i Skåne.
Utgångspunkten var nog Hans Larssons konst, sådan
den ter sig i »Per Ståstdräng»; men Anna
Björkman har fortsatt på egen hand, längs
en smal men rak väg. Stilkonstnär är hon inte,
blir det nog inte heller; men hon har ett
sällsynt oförvillat öga för hur människorna ta
sig ut och ha det invärtes och för vad som
händer dem i livet — grymma tillfälligheter
som verka vidare med än grymmare logik.
Hennes söckendagsrealistiska, men varken
sura eller trista människouppfattning fick
kanske tydligast uttryck i »Systrarna», hennes
oförskräckthet att följa ett öde till det bittra
slutet i »Den ojämna striden» — i ali sin
otäckhet fortfarande nog hennes bästa roman.
»Räddad idyll» av 1936 är anlagd i större
format — lite för stort, ty av sin påtagliga
strävan att ge samhällsskildring med bred front
har förf. förletts att arbeta med flera personer
och händelseserier än kompositionen orkar
med. I boken äro inlagda novellutkast, som
förbli utanför sammanhanget, fast de i sig
äro utmärkta —■ om den gamle glade syndaren
som blir slagrörd och omvänd, så att hans
hustru omsider får sabbatsår, och om den
humane, fint bildade prästen, som icke märker
hur han bedrar sin maka på den eggelse, näring
och komplettering av det egna jaget hon
måste kräva av andra könet. Huvudhandlingen
kan inte absorbera dessa episoder, ty den har
mycket litet att göra med kollektivet —
kyrkbyn som blir municipalsamhälle •— utan fattar
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
