Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
men icke pretiös. Försoningen med
vardagsmödans plikt inkläder hon med moderlig
finurlighet i en skildring av kvällsgrötens
bekymmer. Romantikens måne ser blidkad på.
’O måne, jag har mött dig förr med skiftande min,
och två slag av drycker har jag lyft mot din höjd!
Än bjöd jag dig på tårar, än bjöd jag dig på vin,
och båda har du läppjat på och varit förnöjd.
Nu har jag inga tårar, nu har jag inget vin,
nu har jag bara havregröt med mjölk och socker på.
Den skall jag ge min lille son, så den är söt och fin
fast inte är det mycket för en månekung att få.’
Men månen rör vid gröten, han klarnar i sin glans,
och när den sista skeden har dansat rakt i mål,
så klingar han med strålen i björnprydd fajans
och håller tal och tackar så vackert för min skål:
’Tillåt en gammal herre att säga en sak! —
Ej någonsin min afton på vin och tårar tröt.
Men av de båda blir det lätt en bitter eftersmak.
Min tunga och ditt hjärta ha behövt en tallrik gröt!’
Är inte det äkta, originell, saklig poesi så vet
jag inte vad slags dikt som skall få kallas
äkta, originell och saklig — tre epitet som
för resten åsyfta ett och detsamma, att det
verkligen är fråga om dikt, om levande dikt. —
Den sjungande rytm, som Berit Spong har
lätt att skriva, går här alldeles adekvat till
den vemodigt raljanta, trots ali ömhet mycket
säkra och käcka stämningen. I andra fall kan
versglädjen förleda till en viss mångordighet
eller rentav oklarhet; det gäller en och annan
dikt i samlingens början och slut, där dock
»Riseberga klockor» väl förtjänar att nämnas
och väl förtjänar att bli populär som
deklamationsnummer — däri behöver inte ligga något
ont, riktig dikt bör kunna vädja till även
andra än finsmakare.
Gång på gång återvänder man till
barndikterna. Där finns en sällsynt slående och
klar liten symboldikt om barnets ögon. Osökt
har skaldinnan tytt sådant underfundigt
barnspråk, som i och för sig kan vara tankedigert
nog. Hon står utan tvivel i en gärna erkänd
tacksamhetsskuld till själva det barnsliga
infallet, men hon har format motivet så, tagit
ut det så varsamt och med så äkta
temperament ur verklighetens sammanhang, att vi
å vår sida följa rytmen med tacksamhet och
andakt.
’Mamma lilla, dina ögon läser,
och mina ser på trollena åt oss.
Om du läser med dina,
så ska vi se med mina!’ —
’O ja, med dina ska vi se förstås!’
42—Ord och Bild, 46 :e årg. c
Någon kan invända, att detta låter
sentimentalt. Det är i så fall ingen poetisk dödssynd.
Skräcken för så kallad sentimentalitet är ett
farligt tidstecken, såsom Per Hallström med
skäl anmärker i sin Snoilskybok. Det är, som
man trodde att poesi med känsla vore
sentimental, och man tänker inte på att poesi
utan känsla är en omöjlig motsägelse. En
värre fara än den behärskade känsla, som
Berit Spong kommer med, är den dragning
till det kaotiskt otyglade och revolutionära,
som en tid var på modet. I fråga om
klarögd, saklig realism ge dessa barndikter knappt
något övrigt att önska. Man läser »Barnet
och ringen» eller »Yårsalut», där skaldinnan
hälsar våren, men inte vill ta till gamla nötta
ord, utan citerar just livet självt — alltså i
hög grad »poesi i sak». Men hon inte bara
citerar. Hon skapar dikt också.
Ty jag har sett så många träd slå ut,
så många himlar flagga blått och vitt.
Jag vet att intet hälsningsord är mitt,
att allt är känt och allt är sagt förut. —
Då klingar i min dörr en klar salut:
»Tänk, nedpå gatan! —
Tänk, mamma, jag har mött en mask
på Järnvägsgatan!»
Även frånsett dessa dikter »Min son»
innehåller Berit Spongs senaste bok vägande ting.
Den är otvivelaktigt hennes bästa. Det finns
lyckligtvis skäl att hoppas, att den skall bli
uppskattad efter förtjänst i vår tid, som
omsider övervunnit åtminstone de
betänkligaste konstförstörande programmen, de där
som i bästa fall kunna förstå bara ett
stilideal. Sedan man nu börjat tolerera även
borgerliga och humana personligheter i dikt
och kultur, är en sådan uppskattning
ovanligt väl befogad när det gäller denna
författare. Ty Berit Spong har med omutlig
konstnärlig äkthet fullföljt sin utveckling,
även under en tid då det för henne, och för
mången, var en prövande sak att företräda
det som jag då, när humanismen var i
motvind, försvarade som en kulturell ägodel. Berit
Spongs borgerliga idyll är inte ensidig eller ytlig;
under behärskningen finns både tankens och
känslans strider. Det finns i denna bok några
personliga idédikter, som inte skall glömmas
bort: »Sommarvindar», »Landskapet», och
först och sist »Sådden». Detta samtal med
sorgen är stor konst, och det förmedlar en
plikttrogen, bejakande livsmoral, som inte
ofta talar direkt i vår nyare lyrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
