Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Höstens konstsäsong i Stockholm. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Höstens konstsäsong i Stockholm
Av Folke
aos ■— den första sensationen
innebär något dylikt, om man vågar sig på
en summarisk återblick på en serie
konstutställningar under höstens lopp i Stockholm.
I snabb takt sköta konstsalongerna om att
publiken får sitt lystmäte såväl av »gammal
hederlig» realism som av ismernas mångfald.
Man kan för höstsäsongen knappast klaga
på bristande konstintresse från allmänhetens
sida. Ivar Kamkes minnesutställning i
Konstakademien drog långt över i ooo besökare
första dagen, skåningen Martin Emond fick
sälja bortåt hälften av hela sin utställning i
Färg och Form och på Svensk-Franska
Konstgalleriet sattes under en vernissagedag
såld-lappar under 27 nummer av de prov på
modern fransk konst, som där utställdes. Och
framför en viss Kylbergsmålning mitt på
en långvägg i Nationalmusei moderna sal
har varje dag, alltsedan statsrådet Engbergs
riksbekanta förkastelsedom avkunnades, en
ständig ström av mer eller mindre andäktiga,
spefulla, under alla omständigheter nyfikna
åskådare cirkulerat. Problemställningen har
skärpts. Begreppen färg och form ha slungats
ut bland allt folket. De ha blivit nära nog
politiska slagord, etiska maximer, till vilka
man bekänner sig, diskussionsämnen för
skolpiltar i Karlshamn och för unga elever
vid Konstakademien.
»Oklar, ofullgången, besynnerlig» — så
karakteriserade ecklesiastikministern den
målning, »Uppbrottet» av Carl Kylberg, som
han icke ville låta införliva med
Nationalmusei samlingar. »Tack, herr Engberg!»
hördes från två diametralt motsatta läger. Jämte
den triumferande hop, som i varje »kludderi»
utöver den lättsmälta realismen anar argan
list och humbug, uppträdde på hans sida
även konstnärer, framförallt ur den falang,
som i Sverige tidigare banat väg för färgens
frigörelse i måleriet. Det tillgjorda djupsinnet
ligger ständigt på lur i Kylbergs konst,
framhålla de frejdade målarna ur Matisses skola.
Han mystifierar med billiga effekter och
kvasiromantiska utkast, han tror sig lösa
världsgåtor genom, suddighet, den koloristiska
Holmér
tjusningen räcker ej. En sådan avog
inställning är — får man hoppas ■—• lika äkta och
personligt grundad som motpartens hänförelse
för »Den helige målaren» (»Den helige målaren
är mitt livs underligaste idé •—• den är en
lovsång till det strålljus som sprids genom
målaren från det gudomligas värld, — den är
uttrycket för en kontakt» ■— så låta Kylbergs
egna kommentarer till en tavla, återgiven i
färg i Gustaf Näsströms vackra monografi
över konstnären).
Höstens konstsituation i landet har sålunda
ett tycke av dramatisk tillspetsning.
Motsättningarna komma väl i sinom tid att
ytterligare skärpas, och vi behöva nog inte
befara en likriktning i den tyglade färgens
och de rätta måttens tecken.
Utställningarna ha under hösten visat
en ganska rik provkarta på
personligheter och ha beledsagats av många
överraskningar. Förbluffande är bland annat
konstnären Otto G. Carlsunds praktfulla
bok om Anshelm Schultzberg, som utkom
samtidigt med den vitale 75-åringens
retrospektiva utställning i Liljevalchs konsthall.
En ultramodern kubist och surrealistisk
pionjär har suttit och skrivit en respektfull
och ytterst samvetsgrann monografi över en
8o-talsimpressionist — en av dem, som nu i
ett halvsekel tränat sitt öga att uppfatta och
tekniskt bemästra ljusets skiftningar i naturen
under olika årstider. Schultzberg har som
friluftsmålare genomgått hela utvecklingen från
ljusgnistrande realism under 80-talet och via
sekelskiftets skymningsromantik nått fram
till en personlig, målerisk stil med osvikligt
tekniskt handlag som viktigaste förutsättning.
Och det är respekten för detta sista, som binder
monografiens författare samman med den
äldre kollegan. Schultzberg har stundom
lockats att måla insmickrande publiktavlor,
men hans samlade alstring rymmer så många
utsökt artistiska ting, att man måste räkna
honom till en av våra stora landskapsmålare.
Vårdager, blålysande skuggor i solig
vinterterräng, valörer i ett grådisigt
höstlandskap kan. han tolka med ytterst känsligt
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
