Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Höstens konstsäsong i Stockholm. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H olm é r
sinne för alla skiftningar. Anton Genberg,
en annan av de sega ungdomarna från 8o-talets
genombrott, har också han i höst utställt i
Stockholm. Liksom Schultzberg älskar han
vintern, han har särskilt gärna målat
snöhöljda jämtländska fjäll. Med mjuk pensel
har han sökt återge atmosfär och ljus över
terräng och byggnader. På hans utställning
i Konstnärshuset kunde man observera, hur
friskt den 75-årige målaren kan ansätta färgen
även i sina senaste dukar. Det har inte alltid
blivit god kolorit, men ytan synes reflektera
något av hans egen ljusa och frimodiga
livssyn.
En av höstens intressantaste utställningar
har passerat i Gösta Stenmans konstsalong:
den finländska målarinnan Helene
Schjerf-becks konst med dess sublima, från profana
detaljer nära nog befriade skönhetsvärld.
Den egocentriske, sitt eget själsliv
pejlande konstnären har föga intresse för den
yttre tillvarons krälande mångfald, dess
näbbar, klor och specialverktyg. »Hur svårt
det är att genomtränga den slöja av
uppdelning, som ligger utbredd på helhetens
bakomliggande värld» — så har den filosoferande
målaren Carl Kylberg formulerat sin tro på
tillvarons mystiska enhet. »Framför ögonen
sitter illusionernas vävnad med sitt overkliga
spökeri.» »I det borgaren anser vara lögn ser
konstnären ofta en ny sanning» — Carl
Kylbergs dagboksanteckningar (publicerade
i Gustaf Näsströms nyssnämnda
Kylbergs-monografi) vimla av sådana där exklusiva
satser, som helt uttrycka flykten från
världen in i ett av konstnären själv i hans eget
inre upptäckt universum.
Målarinnan Helene Schjerfbeck hör till
samma envist detaljföraktande släkte. Redan
som barn klen till hälsan och långa tider
isolerad från kamrater utvecklade hon tidigt
sin begåvning i självständig riktning. I
tonårsåldern hade hon redan statens stipendium,
som gjorde det möjligt för henne att studera i
Paris, där hon i reaktionen mot naturalismen
hämtade lärdomar för livet. Under sju år
undervisade hon vid Konstföreningens skola i
Helsingfors och sökte där övertyga eleverna,
att utkristalliseringen av den väsentliga
formen krävde stora offer av naturalistiskt
småplock. Sådant rimmade icke bra med
nationella strömningar i finskt måleri, en
brytning med kollegerna kom till stånd, och
hon drog sig skyggt tillbaka. Sedan har hon i
snart fyra decennier levat ett tillbakadraget
eremitliv och endast genom tidskrifter,
böcker och några besökande vänner stått i
förbindelse med yttervärlden. I isoleringen har
hon nått en konstnärlig mognad av egenartat
slag. Hennes form blev allt knappare, hennes
färg alltmer förfinat uttrycksfull.
Utställningen hos Gösta Stenman visade såväl
styrkan som svagheten i hennes förkunnelse.
Det själfulla extraktet av en halvt
utplånad verklighet kan vara djupt gripande
och äga en sällsam skönhet, men det kan
också tangera stiliseringens tunna och
förstelnade manér.
Med Ivar Kamkes död förra året förlorade
landet en av sina konstnärligt mera
betydande porträttmålare. En stor
minnesutställning har i höst anordnats i
Konstakademien. Där lyste många virtuost målade tavlor,
i inskränkt akademisk mening ofta
oklanderliga, stundom fräckt avväpnande i sin
allmäneuropeiska brio. Så knallgult måste ett
soligt segel mot grönt vatten målas i Venedig
och så mustigt lägger en vittberest målare
upp ett holländskt fiskarhuvud i brynt
morotsfärg — duktigt och ytligt. Men i sina bästa
porträtt var Kamke en solid konstnär och en
vaken iakttagare. Många nu levande
storsvenskar gå tack vare honom till eftervärlden
i mycket övertygande och livfulla skildringar.
Särskilt gäller detta de för bokverket
»Svenskar i nutiden» utförda pastellerna av Karl
Asplund, Ragnar Östberg, generaldirektör
Granholm med flera.
En människoskildrare av mera ödmjukt
sensibel läggning är Rolf Trolle, vars
utställning i mångt och mycket kontrasterade
mot Ivar Kamkes. Allt som hos den senare
drevs i höjden med käck rutin verkar hos
Trolle med beslöjade och försynt nyanserade
medel. Den nobla återhållsamhetens prägel
ger åt Trolles porträttkonst ett särskilt behag.
Speciellt i hans skildringar av barn och
ungdom förnimmer man en dämpad men
sällsynt innerlig ton. Han har bland annat i en
utsökt behärskad kolorit målat en pojke
som skalar potatis. En tendens till sötma har
här legat på lur bakom färgens veka skönhet,
men den har obönhörligt motats tillbaka.
Mindre lyckligt synes det vara, då Trolle
ibland förnekar sin egen personliga läggning
och driver upp färgspelet till en större
intensitet än han egentligen rår med.
Barn och blommor. Så kallade Färg och
Formgruppen en utställning i höst. Den något
publikfriande titeln bidrog inte blott till
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
