Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ludvig Nordström. En porträttskiss. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ludvig Nordström
reller på Stadshotellet här i Öregrund,
slår det mig, att han även som målare
dragit upp nya linjer, funnit nya
motivkretsar, nya riktpunkter för den
konstnärliga iakttagelsen och reflexionen. Vill man
klämma in honom i de vanliga estetiska
kategorierna, bör man väl snarast beteckna
honom som en — tekniskt sett naivistisk
— realist med en viss dragning åt burlesk
typisering i figurskildringen och åt
dekorativ förenkling och bjärthet i den
koloristiska effekten. Men under trycket av
dessa klingande termer ligger den egentliga
kärnan i hans måleri: viljan (och förmågan)
att se vad inga andra intresserat sig för,
att ur den topografiska detaljen eller
helheten ta ut en historisk, sociologisk eller
teknisk innebörd, som rycker in motivet i ett
större sammanhang och ger det en mening
utöver den att — i lyckligt fall — vara
vackert för ögat. Detta måleri är i regel
på en gång suggestivt genom sitt
stämningsläge och upplysande genom sitt idéinnehåll.
Samma omdöme kan — ens av
Författaren själv, som dock ej hör till de
buska-blyga — inte alltid fällas om hans böcker.
Men då bör man också ha i åtanke, att
Ludvig Nordström sedan länge föraktar
stämningsvärdet som ett förlegat och för
honom oväsentligt litterärt ideal, medan
idéinnehållet med åren blivit allt mera
betydelsefullt.
När man besinnar, vilka väldiga domäner
inom det svenska kulturområdet, som ligga
utestängda från vår skönlitteraturs
intressesfär, måste det synas vara en högönsklig
pionjärbragd att —- som Ludvig Nordström
gjort — undan för undan uppsöka och
studera olika miljöer inte bara för att avlocka
dem drastiska romanuppslag och
pittoreska gestalter utan för att belysa deras
samhälleliga struktur och deras andliga och
materiella in- och utstrålning i förhållande
till andra miljöer. Ett dylikt studium
innebär tillika ett rappt och kringsynt
journalistiskt arbete, och det kan väl
Ludvig Nordström. Omkr. i 8 8 9.
tryggt sägas, att Ludvig Nordström — vid
sidan av Fredrik Böök — är vår främste
kulturreporter. De bägge herrarna äro
kanske, var i sin stad, inte särskilt
tilltalade av denna jämförelse inbördes, men
numera —• post tot discrimina rerum — ha
de säkert lättare än förr att förstå
varandras strävan att tränga ut till större och
farligare vatten än det belletristiska
akvariets.
Redan i sin debutbok från 1906 väljer
Ludvig Nordström rollen av upptäckare,
och han gör det med den öppna och trygga
självkänsla, som sedan alltid präglat hans
offentliga framträdande. I förordet till
denna debutbok, »Kains land», presenterar
han det ångermanländska kustbälte, som
allt framgent skulle förbli hans käraste
jaktmark. Själv ställer han in sig i raden
av Norrlands litterära upptäckare, Pelle
Molin och Olof Högberg, och man vågar
förmoda, att särskilt »Den stora vreden»,
ii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
