Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ensam i bräcklig farkost. Ett hundraårsminne. Av Elsa Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensam i bräcklig farkost
Geijers avfall har betecknats som en
konsekvens av å ena sidan hans optimism, å den
andra hans alltmer utpräglade
verklighetssinne. Det senare kommer till uttryck kanske
framför allt i utvecklingen av hans historiska
forskningsmetod — hän emot en större
ödmjukhet inför uppgiften och skärpt
detaljtrohet i framställningen. Men även på denna
punkt har det alltid rått ett
spänningsförhållande mellan två motsatta sidor hos Geijer,
mellan det realistiska och det spekulativa
draget i hans väsen. Ett brev till Atterbom från
1820 belyser dragkampen mellan dessa två
tendenser. Man ser, hur han ännu hänger fast
vid den konstruktiva metod, som han
tillägnat sig vid studiet av den tyska idealismens
filosofi, hur svårt han har att ge sig hän åt
materialet och låta det tala självt utan att
göra våld på det med subjektiva
tolkningsförsök: »Med mitt kungliga Historiska
uppdrag går det förtviflat långsamt. Jag sitter
ännu fast i portlidret. Jag måste alltid ta ett
förskräckligt mödosamt anlopp i arbeten, som
ej äro immediata uttryck av känslor och ideer,
och först då jag hinner så långt att skalet är
brutet och någon inre halt kan åtkommas,
går det någorlunda.»
De anförda orden äro kanske det mest
spontana uttryck vi äga för den bistra verklighet,
som ligger bakom de bekanta raderna i
Minnen, där Geijer blickar tillbaka på sin
utveckling. Efter några ganska skarpa ord om sin
ungdoms böjelse att konstruera ett självgjort
sammanhang i sakerna, utbrister han: —
»Sammanhang! — Vad är kosteligare,
nödvändigare? Ja! men sakernas eget. En glimt av
detta är lycksalighet — men endast belöningen
för långvarig möda. —• Flit, försakelse,
ödmjukhet, rent sinne äro för hävdeforskaren
ej mindre nödvändiga än för naturforskaren,
ja mer.» Och han tillägger: »Ett har förblivit
från min poetiska ingång i historien. Jag
intresseras blott av det mänskliga däri —
karaktärer, seder, lagar, samhällsförhållanden —
allt, även det minsta drag, i bilden av ett
mänskligt tillstånd är mig naturligen viktigt,
och jag skyr ingen möda att uppspana det.
Vad som ej låter bringa sig i ett sådant
sammanhang är mig likgiltigt tills vidare. Det
nakna faktum existerar för mig ej. Jag har
överöst mig med sådant, av plikt. Det är som
att slå vatten på gåsen. Det fastnar ej.»
De sammanställda yttrandena ge ett
gripande uttryck för vilken kamp det kostat
Geijer att vinna den ödmjuka inställning till
verkligheten, som utgjorde hörnstenen i hans
senare åskådning. De visa, att hans realism
är i hög grad tillkämpad. Detta inte så att
förstå, som skulle han behövt förvärva sig
blicken för verkligheten. Den var honom
medfödd. Någon motvilja mot att befatta sig med
realiteter har Geijer aldrig haft. Det visa inte
minst hans brev från den engelska resan.
Den olust, som Geijer till en början lägger i
dagen inför det vetenskapliga detaljarbetet,
är då snarare en temperamentssak, en viss
otålighet, som kostat honom stor möda att
övervinna. Men den har också en djupare
grund. Det finns något av fruktan däri, en
fruktan för det meningslösa, som kanske får
ses mot bakgrund av den
upplysningsskepticism, som Geijer konfronterats med i sin
ungdom! Framför allt i sin av Hume präglade
form syntes denna filosofi vilja upplösa själva
grundvalarna för varje tro på ett objektivt
sammanhang i tillvaron. Först genom den
tyska idealismens djärva metafysik hade
Geijer, liksom så många andra av hans
generation, definitivt befriats från trycket av denna
skepticism. Men å andra sidan —• ett
omutligt ärlighetskrav förbjöd honom i längden att
med subjektiva spekulationer söka gå
genvägar i sanningssökandet. Han insåg, att för
den verklige forskaren finns det ingen annan
väg än att kasta sig huvudstupa in i
detaljarbetet, även om det skulle betyda, att han
för en tid förlorar sammanhanget ur sikte.
Ju närmare Geijer kommer avfallet, dess
mer genomtänkta uttryck får denna
erfarenhet. I bibeltalet 1836 påminner han om
»gången i ali forskning; nämligen, att den
begynner med att underordna sig sitt föremål,
varvid detta, i mån av sin verkliga höghet
och makt, allt mera stiger, och sluteligen
fattar forskaren själv, under dennes bemödande
att hålla det under sig. Skriften säger, att
patriarken Jakob har brottats med Herran.
Än i dag tillåter Han denna lek till sina barns
undervisning. Ty människan är barnet i Hans
hus.»
Men de sista raderna säga också något om
den djupaste hemligheten med Geijers
tillkämpade realism. Den hade i själva verket
samma förutsättning som hans
historiefilosofiska optimism; den lutherska försynstron.
I våra dagar vill kanske mången beteckna
denna försynstro som en subjektiv
konstruktion så god som någon. För Geijer var det
inte så. För honom var tron en objektiv
verklighet, manifesterad i uppenbarelsen, och
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
