Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Papyrusfynden och den grekiska litteraturhistorien. Av Gudmund Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gudmund Björck
Kören känner tydligen ännu ej orsaken till
katastrofen och tager för givet, att
gudavreden gäller familjens överhuvud. Den första
talaren återtar:
För eder, ty I ären vänligt sinnade,
jag yppar allt. Gud skapar skuld åt mänskors barn.
närhelst han önskar drabba deras hus i grund.
Fördenskull må en dödlig njuta lyckans skänk
med ödmjukt sinne och förutan skrytsamt tal.
Och fortsättningen kan anas med ledning
av de sista versresterna:
Men hur mången tänker så i sin välgångs stund?
Hon här svällde av stolthet över sin skönhet och sin
blomstrande barnskara. Då . . .
Det må till sist anmärkas, att den bistert
realistiska bilden av den förtvivlade modern
på gravkullen, som lik en fågelhona »ruvar
sina döda barn», i papyrustexten genom att
ett snarlikt ord satts i stället blivit nerdämpad
till »hon veklagar över sina döda barn».
Dylika trivialiseringar träffas icke så sällan i
de egyptiska upplagorna. I detta fall få vi
reda på den äkta lydelsen genom en notis i
ett antikt lexikon.
När Greklands politiska frihet förintades
genom Filip av Macedonien och dess andliga
krafter genom Alexander splittrades ut över
hela orienten, försvunno livsbetingelserna för
stor nationell dikt. Det var också helt andra
ideal, som förkunnades från Alexandria, det
nya kulturella centrum, av bibliotekarien och
vitterlekaren Kallimachos. Han hyllar det
lilla formatet med preciösa anspelningar och
omsorgsfullt beräknade effekter.
Papyrusfynden ha högst väsentligt vidgat vår
kännedom om Kallimachos’ poesi och bl. a.
återskänkt oss det polemiska företalet till en av
diktsamlingarna, vilket ypperligt
sammanfattar hans litterära program. »Vänta er inte»,
heter det sålunda (jag avstår från att återge
originalets elegiska versmått), »att en
dundrande sång skall komma från mig! Att åska
är ej min sak utan Zeus’. Det förhåller sig
nämligen så, att när jag för första gången
lade en skrivtavla på knät, Apollon sade till
mig: ’Sångare, välgött skall mitt offerdjur
vara, men musan vill jag ha smärt, min vän.
Än vidare bjuder jag dig att icke köra i andras
hjulspår på den breda allfarvägen utan söka
nya om än smalare stigar.’ Det budet har jag
följt. Ty jag sjunger för dem, som uppskatta
cikadornas fina musik och inte åsnors larm.
Må andra göra sig precis så viktiga som besten
med öronen. Jag skall be att få vara den lilla,
den med vingarna.»
En samtida till Kallimachos, som på sätt
och vis motsvarade detta program, var
Herondas. Det lärda draget träder dock hos
honom tillbaka för en realistisk sedemålning,
som bildar ett motstycke till den hellenistiska
skulpturens genrebilder. Vi känna hans
produktion uteslutande genom en papyrus, en
miniatyrrulle av endast 124 millimeters höjd,
som icke illa passar för sitt innehåll: Herondas’
s. k. mimer, små kabinettstycken på omkring
hundra verser (’haltande jamber’) vartdera.
Trots dialogformen kan man icke tala om
enaktare, ty någon dramatisk handling
förekommer lika litet som individualiserad
personteckning, snarare då om ett slags tablåer.
Betecknande äro titlar som »Kopplerskan»,
»Skolläraren», »Fruarna i Asklepios’ tempel».
Det förstnämnda stycket är översatt av Valley
i denna tidskrifts trettiofemte årgång (1926).
Jag hänvisar också till kapitlet »Sengrekisk
realism» i Zilliacus’ »Lans och lyra».
Nyanserad människoskildring och
genomförd intrig finna vi däremot i förening med
den intima realismen och en stilens osvikliga
elegans hos den siste attiske poeten,
lustspelsförfattaren Menandros, som levde i
Athen under generationen före Kallimachos
och Herondas, alltså på övergången till den
alexandrinska tidsåldern. Även han har tack
vare papyrologien stått upp ur sin grav.
Medan hans dramatik tidigare endast var
medelbart känd genom de latinska
efterbildningarna, tillåta oss numera omfångsrika
fragment av flera pjäser att studera den
borgerliga komediens skapare i original. Hans
porträtt har tecknats av Harrie i nyssnämnda
årgång 35 av Ord och Bild (»Det moderna
dramats fader», omtryckt i samlingen
»Athenare»).
III.
Ginge vi nu vidare i den grekiska
litteraturens historia, skulle man väl vänta att
finna de senare författarna, från vilkas egen
tid stora massor av papyrus bragts i dagen,
speciellt fjolligt representerade. Så är
emellertid icke fallet. Antalet funna papyrer från
kejsartiden är mycket riktigt vida större än
från de förkristna århundradena, men deras
innehåll utgöres till väsentlig del just av de
gamla klassikerna, såsom Homeros och
Demosthenes, medan samtidslitteraturen
spelar en underordnad roll. Det saknas väl icke
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
