Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kilder til nyere norsk historie. Av Olaf Gjerløw - Nationalism och kultur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalism och kultur
til det overlegent største parti og bragte
Sverdrups fraksjon av venstre et overveldende
nederlag, gled Ludvig Daae for godt ut av
politikken. Han søkte i 1889 og fikk
tollkas-sererstillingen i Christiansand, en sinekyre
med bra inntekter, og døde der i 1893.
Hans senere år var sikkert ikke lykkelige.
De ganske omhyggelig nedtegnede
oplevelser, som finnes i hans dagbøker, dem
Norsk historisk Forening nu utgir i langsomt
tempo, gir meget verdifullt kildestoff. Og de
endrer svært mange trekk i det glansbillede,
tidligere historikere har tegnet av politikeren
og føreren Johan Sverdrup som en, der rykket
målbeviss frem, ombølget av alle frisinnede
stortingsmenns varme sympati. Daae viser i
stedet leseren en krets med uhyggelig mange
menneskelige skrøpeligheter, med kiv,
mis-unnelse og med en fører, som stjal andres idéer
og briljerte med dem som om de var hans
egne, og hvis ord i det hele dårlig stod til
troende. Når Daaes dagbøker foreligger
komplett, vil man ha en ledetråd av vesentlig
betydning gjennem 1860- og 70-årenes, tildels
også gjennem 1880-årenes politiske labyrinter.
Det ligger nær å avslutte denne fremstilling
med en takk til Norsk historisk Forening, som
under sine skiftende ledere gjennem alle år har
utfoldet en så ivrig utgivervirksomhet av
statsrådene Holsts, Yogts, Mantheys og Daaes
optegnelser. Det er så visst ikke foreningens
skyld, at den har måttet renonsere på tillike
å utgi virkelige politiske memoarverker.
Derfor faller ansvaret på de norske politikere
selv, som ikke har villet by sig den møie å
nedtegne, hvad de gjennem livet har oplevet.
Såvidt det er kjent, er der heller ikke idag
nogen, som er optatt med et slikt arbeide,
hvorav eftertiden kunde høste nytte. Dog
finnes der én undtagelse: Stiftamtmann G.
W. W. Gran, norsk statsminister i Stockholm
1889—91 og 1893—98, har i sin livsaften —
han døde i 1929 — ut av sin rike
materialsamling gitt en kort, litt tørr, men særdeles
instruktiv fremstilling av sitt virke i
statsministerstillingen, visstnok også av sine mange,
ærefulle internasjonale opdrag som
voldgiftsdommer. Men denne skildring henligger
uut-gitt — norsk forlagsvirksomhet har
øiensynlig ennu ikke nådd frem til samme frigjorte
syn på det historiske stoff som på det
skjønlitterære!
^ET FINNES VÄL knappast något
tidsskede i vår historia, som så energiskt
förfäktat idén om konstens oberoende och
universalitet, som det i vilket vi nu leva.
Det gemensamma för så gott som alla
litterära och konstnärliga riktningar efter kriget
har varit den bergfasta övertygelsen om att
det inte är de nationella egendomligheterna,
utan den rent mänskliga gemenskapskänslan,
oberoende av ras, nation och språk, som
dikterar konsten dess innehåll och uttryck. I
vår tids konst, skrev en tysk expressionist,
är människan inte längre bunden av plikt,
moral, samhälle, familj: »Er wird in dieser
Kunst nichts als das Erhebeiidste und Kläg-
Ragnar Josephson: Nationalism och humanism.
Nation alis m och ku l tu r
Av P. 0. Barck
lichste: er wird Mensch.» Därmed är inte
bara människan i konsten, utan också denna
konst själv lösgjord från sitt beroende av
varje annan gemenskap än
världsmedborgarens luftiga international.
Vi behöva inte försäkra dessa talesmän för
en internationell konst att de ha orätt.
Tvärtom kunna vi medge att de i många avseenden
ha rätt, då det gäller frågan om vad konsten
är. Det är ingen sats uppfunnen i går, att
konsten talar ett språk som är obundet av
den nationella eller sociala begränsningens
lagar. Men detta innebär inte att den saknar
varje relation till det nationella, lika litet
som att dess universalitet i tiden utesluter
ilm, Bonniers. — Fri vandring. Sthlm, Bonniers.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
