Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nationalism och kultur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalism och k til t ur
att ge den nationella kulturuppfattningen en
alltför snäv och dogmatisk tolkning. Det i
verklig mening svenska, hävdade Ellen Key,
kan endast förnimmas, inte inläras. Kanske
hon överdriver: vi skola inte underskatta den
betydelse, som en vaken, nationellt
medveten kulturinsats kunde ha. Men säkert är
i varje händelse, att den nationella kulturens
rike är oändligt vidsträckt och mångskiftande.
Vi finna det inte med närsynta ögon och
färdiga program i händerna. Vi måste tränga
djupare än till förkunnelsens direkta språk,
liksom vi i konsten måste nå dess innersta
väsen bakom dess formella och omedelbara
realism. Och då lära vi oss förstå, att det
nationella i konsten aldrig kan bli en fråga
om att med pedagogisk uttrycksfullhet ge
den nationella idén konstnärlig verklighet.
Det är inte så vi få föreställa oss sambandet
mellan den skapande konsten och
gemenskapen. Konsten måste växa i frihet, den måste
tillerkännas sin naturliga rätt att i första
rummet vara beroende av konstnären och
hans krav och bemödanden. Låt mig hänvisa
till mitt eget land: intet diktatoriskt dekret
kan ge oss Gallen-Kallelas visionära tolkning
av nationella motiv, ingen nationell
musikdoktrin kan pressa fram en ny Sibelius, ingen
litterär propagandaminister kan ge oss den
dikt, som vore ett sannare uttryck för
nationell egenart än Sillanpääs prosa eller Arvid
Mörnes skärgårdslyrik. Konst skapas inte
på befallning, inte heller nationell konst, om
den vill vara värd sitt namn. Dess ursprung
är den personliga ingivelsen.
Det finnes i dag i Sverige en man, som med
större talang än någon annan för en nationell
kulturuppfattnings talan och gör det i en
anda, som garanterar att det inte kan bli
fråga om några missförstånd rörande vad
som är nationellt och vad som endast är dess
vrångbild. Jag avser professor Ragnar
Josephson, som i sina två essaysamlingar
Nationalism och humanism och Fri vandring samlat
tal och uppsatser från en befruktande
verksamhet som konst- och kulturkritiker. Dessa
böckers betydelse såsom en nationell
kulturdeklaration har inte framhävts tillräckligt
tydligt; man har hellre stannat vid det inte
så helt originella faktum, att professor
Josephson skriver bra och med sakkunskap
om måleri och arkitektur. Eller också har man
refererat till de partier, där författaren av
naturliga skäl fattar ståndpunkt för huma-
nismen mot nationell intolerans och
självgodhet. Det är förkärleken för att utan
närmare eftertanke mässa gamla texter — tyvärr
en rätt vanlig företeelse bland våra liberala
kritiker — som synbarligen gett anledning
till att man bara snuddat vid det i Ragnar
Josephsons böcker, som är det nya och
sensationella: att han med lysande intelligens och
berömvärd konsekvens för de nationella
kulturvärdenas talan.
Ragnar Josephsons åskådning bygger på
den lika självfallna som i vår tid sällsynta
insikten om att folkens nationalism är och
måste vara olika. »Ty den innebär känslan för
nationens egenart, hela den sammansättning i
historia och natur, folkslag och språk,
samhällsliv och ekonomi, olyckor och fröjder,
forntid och framtid, som bildar den nationella
individualiteten.» Det är en sak som nyfrälsta
nationalister ofta glömma bort. Deras ivriga
hänförelse gäller vanligen i högre grad tysk
eller italiensk nationalism än svensk. I stället
för att bygga upp en i verklig mening nationell
åskådning, offra de åt något för fosterländska
män så blamerande som en internationell
psykos.
För Ragnar Josephson är nationalismen
inte en fråga om att skapa politiska slagord
och organisera folkrörelser. Den är främst
en fråga om att lära känna det egna. Först
därefter kunna målen ställas och kraven
formuleras. Och det är inte till de sämsta,
till gatupredikanterna och skrodörerna, till
dem som hata och stifta ofrid som vi skola
gå, då vi önska finna den levande
nationalkänslan. Det är hos de bästa i ett land, säger
Josephson, man skall söka nationaliteten.
Den anda, som besjälar dem, den andan är
själva fosterlandet.
Han åskådliggör i »Fri vandring» vad han
menar med en parentation över tre
centralgestalter i det moderna Sverige: Alfred Nobel,
Hjalmar Branting och Nathan Söderblom.
De ha alla efterlämnat ett arv, som
symboliserar något av det bästa och rikaste i den
svenska folkkaraktären. Deras livsverk är
frukten av en sällsynt och stimulerande
förening av de mest olika egenskaper —
egenskaper vilka Josephson ger en folkpsykologisk
bakgrund i motsatsparen »vardag och äventyr,
odalbonde och viking, kargt verklighetssinne
och vittsvävande, universell dröm». De
personifiera det nationella och känna samhörigheten
med sitt folk, samtidigt som deras gärning når
utanför det egna landets gränser och blir en in-
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
