Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om diktningens gåta. Av Marika Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om diktningens gåta
Av Marika Stiernstedt
ÄR NATURLIGT att den
som sysslar med ett arbete som kräver
så mycket av personligheten som det
litterära, också måste ha funderat en del över
dess mekanism. Man kan inte stanna vid
flodstranden, där man söker vaska guld
— med mer eller mindre framgång —■ utan
att fråga sig något om flodens källor och
försöka staka sig uppför strömmen dit. I
det följande har jag dock ej pretentionen
att ge mer än några löst hopförda
iakttagelser från dylika uppströmfärder.
Det gick många historier om
Björnstjerne Björnson. En av dem kan det vara
lämpligt att påminna om i detta
sammanhang. Vid ett tillfälle lär han ha träffat
en ung dam som till honom uttryckte sin
beundran för hans då nyutkomna
berättelse Fisker jenten. I ett flöde av
superlativer meddelade hon honom sina intryck
och slutade med att fråga rent ut hur eller
var han kunnat få uppslaget, modellen,
ingivelsen till denna så beundransvärda
flickskildring. Björnson hörde på och log
vänligt, ty han tyckte inte illa om beröm,
och så svarade han på damens fråga:
— Men kjere da, fiskerjenten, det er jeg,
det!
Därmed gav han i kortast möjliga form
åtminstone ett svar på frågan om
diktningens gåta. Diktningen, stor eller liten,
nyskapande, originell eller huvudsakligen
en frukt av skolning, skulle först och främst
vara en emanation av diktarens egen själ,
ande, genius, den skulle utgöra ett försök
att frigöra denna ande, exteriorisera den,
bygga en bro därifrån till den övriga
mänskligheten.
Det heter att varje mänsklig varelse
innerst är ensam. Säkerligen lever många
tämligen okänsliga för detta faktum eller
har sällan ägnat det en medveten tanke:
livet flyter omkring dem och de flyter med
livet, flyter mot döden och möter den
slutligen utan att en enda gång ha stannat
inför något som tyckts dem vara ett
mysterium. Men diktaren eller över huvud taget
konstnären, skaparen, uppfinnaren, det
är människan som mysterievärlden tvärtom
fångat, som känt eller vet att någonting
materiellt ogripbart finns och som blivit
besatt av lust att närma sig detta
ogripbara. Och gripa det!
Däri liknar konstnären den religiöst
inställda, den religiöst begåvade människan
— religiöst taget i ordets vidaste bemärkelse
naturligtvis. Ensligheten förnimmes av
honom, henne, som en tomhet, en
meningslöshet, kanske en ångest, och bland själens
många dunkla drifter blir då driften att
spränga bojorna, att vinna befrielse,
klarhet, harmoni, mer pockande och
ofrånkomlig än någon annan. Livets ström
flyter också här sin obevekliga gång fram
mot döden, men mitt i denna ström,
banalt alldaglig för andra, ser diktarmänniskan
tusen under, tusen lockelser, tusen
möjligheter. Han — hon — vill fånga
möjligheterna för att inkorporera dem med sitt
eget jag, för att få materialet till det
frigörelsebygge, det brobygge han känner
att han vill och måste utföra. Begäret
att förklara undren i tillvaron är här
oemotståndligt.
I en från ryskan översatt roman (Sirin:
Han som spelade schack med livet) talas
Anförande vid Sigtunastiftelsens diktarkonferens i september 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
