Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från impressionism till surrealism. Några reflexioner kring utställningen i Petit Palais 1937. Av Gustaf Engwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Engwall
Amédéo Modigliani: Jeune fille.
är här ännu frisk och ursprunglig. På senare
år har hans teckning stelnat i manér, samtidigt
som färgerna blivit alltmer schematiskt
stereotypa. I akvarellen eller det lilla
oljeformatet kan denna kanske alltför
lättillgängliga konst äga sin stora charm, men när
den pretentiöst föres fram även på stora
dukar, måste man fråga sig om ej arten
snarare är att hänföra till dekorationsmåleri
än stafflimåleri.
Dufy har betecknande nog gjort sig ett stort
namn i Amerika, och att han även är
uppskattad efter förtjänst i sitt eget land visar det
uppdrag han hedrats med att dekorera »Le
Palais de la Lumière» på Expo. Denna
uppgift att bemåla en duk, som är 60 meter lång,
har han löst med en formell skicklighet och
konstnärlig ambition, som är beundransvärd.
Arbetet har också skaffat Dufy berömmelsen
att vara mästare till världens största
oljemålning.
Georges Rouault (f. 1871), som gjorde ett
mycket starkt intryck, torde vara mindre
känd i Sverige. Visserligen utställdes i höstas
hos Svensk-Franska Konstgalleriet några
vävnader efter hans kartonger, men något
djupare grepp om hans konst kunde denna
flyktiga bekantskap ej ge. Rouaults starkt
emotionella uttryckssätt har många
beröringspunkter med den germanska expressionismen,
med män sådana som Munch, Karsten,
Willumsen och Höst. Hans konst pendlar
mellan backanalisk yra och kristen passion,
och det är uteslutande fyra temata, som
varieras, nämligen clownernas gyckelspel, den
utlevade kvinnans skuggliv, domarekårens
självgodhet samt scener ur passionshistorien.
Trots en mycket summarisk teckning har
hans måleri en fast och pregnant form, som
suppleras av en föga varierad, men glödande
färgskala, ofta byggande på oförmedlade
motsättningar mellan rött och blått. Man kan icke
missta sig på den äkta känslan och allvaret
hos Rouault, som är en konstnär med ett
för vår nivellerade tid mycket särpräglat
temperament.
Marcel Gromaire (f. 1892) har också på
senare år skymtat på svenska utställningar.
Han är liksom Rouault en konstnär, som gått
fram vid sidan av de stora allfarvägarna,
och man kan svårligen hänföra honom till
någon viss riktning. Kubismen har
naturligtvis betytt en hel del för att forma hans stränga
och slutna stil, som knappast kan sägas vara
omedelbart tilldragande. Men som fallet är
med ali äkta och inspirerad konst vinner
också Gromaires måleri vid närmare
bekantskap. Klassisk klarhet och stringens i
kompositionen är kännetecknande för Gromaire, vars
säregna streckteknik ger hans figurer en
fyllighet i form och volym, som nästan är av
statuarisk verkan. Färgskalan i blått, gråbrunt
och rött är mycket måttfull och dämpad,
men äger ändock en ovanligt manlig must
och klang.
Maurice Utrillo (f. 1883), den parisiska
banlieuns och framför allt Montmartres
målare, var representerad med ett 40-tal
saker och urvalet ur hans ytterst ojämna
produktion hade gjorts med säker blick och
stor omsorg.
I Utrillos tidigare målningar märker man
tydligt inflytandet från impressionisterna,
från Monat, Pissaro och Sisley. Men Utrillo
finner snart sin egenartade stil och målar
brett och pastost i en färgskala, som ofta
bygger på verkningsfulla motsättningar mellan
svart och vitt eller mellan svala, gråblå
toner och ockerbrunt. Det rika användandet
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
