Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från impressionism till surrealism. Några reflexioner kring utställningen i Petit Palais 1937. Av Gustaf Engwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pablo Picasso: Femme à la mandoline, i g 2 5.
Gustaf Engwall
faserna i rörelsens utveckling.
Utgångspunkten är som bekant den Cézanneinspirerade
s. k. analytiska kubismen, vilken bygger på
Cézannes kända sats, att alla former i naturen
kunna härledas ur den elementära plan- och
rymdgeometriens grundformer, kuben, konen,
sfären o. s. v. Detta skede kan fixeras till
åren 1908—1915 och dess största namn äro
Braque och Picasso (båda f. 1881) samt den
i förtid bortgångne Juan Gris (1887—1927).
Därpå följer den motiviska kubismen, som
söker ge uttryck för det moderna livets
tekniska rytm. Dess mest karakteristiska
representant är Fernand Léger (f. 1881),
vars sobra och strängt rationalistiska konst
är väl känd genom en separatutställning i
Galerie Moderne 1934. Från den motiviska
kubismen är steget sedan ej långt till
surrealismen, vilken satt sin prägel på de sista tio
årens abstrakta konst.
De tre föregångsmännen, Gleizes (f. 1881),
L’Höte (f. 1885) och Metzinger (f. 1883),
vilka alla stått i den främsta linjen i den
litterära polemiken, då det gällt att försvara
kubismen mot reaktionära attacker, voro i
Petit Palais företrädda med en samling väl
valda saker från olika epoker. Bland de nu
nämnda sätter jag utan tvekan L’H6te och
Metzinger med sin måttfulla, kubiserande
naturalism före Gleizes torra och dogmatiska
teoretiserande.
En konstnär, som är mindre känd och som
kubisterna själva bruka enrollera i sitt eget
led, är den tidigt bortgångne Roger de La
Fresnaye (1885—1925). Det förefaller dock
något oegentligt att betrakta honom som
kubist, då han aldrig helt anslöt sig till
kubismens läror och hans måleri till stor del står
på rent naturalistisk grund. Flera år före sin
död övergick han för övrigt definitivt till
den klassiska traditionen. De La Fresnaye var
otvivelaktigt en mycket personligt präglad
begåvning och för oss svenskar har han kanske
ett alldeles särskilt intresse, då hans konst i
icke ringa grad påverkat Karl Isaksons senare
måleri.
Största uppmärksamheten bland kubisterna
tilldrog sig dock helt naturligt Picasso och
Braque, vilka bagge gemensamt få räknas
som den abstrakta konstens upphovsmän.
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
