Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Drottningen och gynekologen. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
serligen anför prof. Essen-Möller en lång rad
beskrivningar av Christinas utseende och
uppträdande. De äro emellertid samlade utan
någon som helst kritisk sovring (Bildts och
Fryxells Christinaporträtt citeras som
jämställda med verkliga eller föregivna
ögonvittnens; vem är den Muratori, som citeras
s. 28 för ett groteskt Christinaporträtt — efter
en bok, utg. 1914?). Och även i den mån
de ha dokumentvärde, innehålla de i sak
endast vad ingen förnekat, att Christina lade
an på manhaftig apparition, som det var
frestande att karikera (det enda undantaget
är Chanuts uppgift om hennes målbrottsröst).
Ännu mindre givande är analysen av det
ikonografiska materialet: den inregistrerar
endast förf:s allmänintryck av konstnärns
karakteristiker; och första regeln vid
interpretation av bildverk är att se upp med hur
godtyckliga sådana impressioner äro eller
rättare hur lydigt de formas efter vad man
av ovidkommande skäl vill se. Ett
Christinaporträtt av Franfois från 1657, stiliserat efter
franska hovets fursteideal, blir för
Essen-Möller »otäckt karlaktigt»; om åskådaren på
denna bild täcker över hårklädseln som vill
verka allongeperuk, får han fram en yppig
och sensuell Semiramis, som utan tvivel är
fruntimmer, men också utan tvivel liknar
Christina mycket litet! Wuchters åter har i
Uppsalaporträttet valt att förhärliga
drottningen som amazon, igenkännlig på dräkten,
attityden, den raka fronten; hans andra
Christinabild — på Skokloster — är en lika
omisskännlig idealbild av den Lärda Damen;
vad Essen-Möller tolkat som »manligt
utseende» resp. »bitterhet och lidande», är
betingat av dessa konstnärns ärenden. De
enda precisa drag som återkomma i alla
porträtt, äro örnnäsan och de stora livliga
ögonen, än patetiskt vidöppna (Wuchters,
Bourdon, Elbfas), än muntert kisande
(Fran-fois, Heimbach); och dessa attribut kunna
väl knappast avledas ur könskaraktären.
Prof. Essen-Möllers undersökning ger alltså
vid handen, att det föreliggande materialet
icke ger läkaren möjligheter att bestämma
drottning Christinas sexuella konstitution.
Det är givetvis till nytta för forskningen att
få detta fastslaget.
Därmed skall det självfallet icke förnekas,
att Christina kan ha tillhört någon av de
intersexuella människosorterna, — det finns
som bekant många olika sådana, på en
glidande skala från rikt vitala människor som endast
fått i blodet något stimulerande stänk av
andra könets essenser till mer eller
mindre-livsodugliga sexuella invalider, hemlösa i
känslornas gemenskap och därmed också i
tankens och arbetets. Prof. Essen-Möller
gör inget försök att precisera den typ han anser
Christina tillhöra. De två exempel på
intersexuella individer han anför ur litteraturen
likna henne inte; han meddelar icke något av
honom själv iakttaget parallellfall.
Emellertid anser han sig kunna påvisa att Christinas
sexuella konstitution haft menliga följder
för hennes själsliv.
Så bringas förf. till att i Christinas erkänt
mycket säregna reaktioner på livet och
omvärlden söka psykopatiska drag som kunna
anses indicera sexuell abnormitet. Han dröjer
länge vid vad samtiden fattade som hennes
okvinnliga väsen: hennes bristande intresse
för handarbeten och skönhetsvård, hennes
uttalade önskan att vara man och de
utmanande karlfasoner hon gärna anlade. Det
är de drag som regelbundet återkomma hos
intellektuella kvinnor med starkt
Geltungs-bedürfnis, när de tvingas i trotsställning mot
sin tids sociala system; med andra ord,
Christina reagerade på samma sätt som
80-talets kvinnosakskvinnor. Och liksom de
har hon harmsna och föraktfulla utbrott om
gåsaktigheten och överhuvud husdjurssinnet
hos kvinnokönet i gemen (hennes reflexion,
att kvinnor borde uteslutas från arvsrätt
till tronen, speglar däremot givetvis hennes
egen svåra erfarenhet av en regerande
drottnings ställning).
En annan sak vore det, om man kunde
påvisa att Christinas känsloliv varit
homosexuellt inriktat. På denna punkt finns en
svårförklarlig divergens mellan den franska
och den svenska upplagan av prof.
Essen-Möllers bok. Efter att —- med ali rätt — ha
frånkänt brevväxlingen med Ebba Sparre
beviskraft fortsätter förf. i den franska
upplagan s. 39: »En revanche, il y eut . . . certains
épisodes . . . qui ne peuvent pas laisser de
doute sur son attitude envers les femmes
en certaines circonstances.» I den svenska
upplagan s. 56 heter det däremot: . . .
»episoder, som jag nödgas beröra . . . därför att de
tagits till intäkt för känslor av särskild typ».
Längre fram, fr. uppl. s. 41: »ön ne peut nier
qu’il y ait d’autres données dénotant chez
Christine une vie sentimentale anormale . . .»,
jfr sv. uppl. s. 61: ». . . andra omständigheter
kunna inge tvekan om Chr:s inställning ...»
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
