Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
av en gång, och det var av desperation, och
dessutom säger sig förmodligen författaren:
en gång är ingen gång. Det ligger dessutom
från fransk bulevarderotisk synpunkt något
etiskt och riktigt i att på detta område
omedelbart betala med samma mynt. Fru Esther
Roeck Hansen var emellertid ej en
skådespelerska som alla andra utan som ytterst
få. Hennes eroto-man, om ordet tillåtes,
spelades av herr Georg Rydeberg, som hade
en svår roll, vilken man icke kunde få bättre
utförd.
För att ytterligare få in något av
kvalificerad jolmighet uppträdde i handlingen en
erotisk triangel, bestående av två
fängelse-utsluppna, en man och en kvinna, samt
ytterligare en halvgammal dam. Av hennes
galg-humoristiska spacklade figur gjorde Olga
Andersson ett litet mästerverk av
skådespelarkonst. Det var det roligaste på alltihop.
En planetarisk succé! D. v. s. U. S. A., the
British Empire, ett flertal europeiska städer,
nu så småningom Stockholm. Svenska
dramatiska författares förenings medlemmar sitta
nu förmodligen och fundera på att göra något
liknande och så ha sin miljon i gulddollars
som i en liten ask. Sedan gå till växelkursen
och kontrollera vad det hela gör i svenskt.
Tre män på en häst av John Cecil Holm och
George Abbot spelades och spelades alldeles
»hemskt» bra på Blancheteatern. Sen blir det
en annan sak, om man har litterär rätt att
skratta. Men under en tid, då moralen är så
uppluckrad, må det ju vara tillåtet att skratta
med. Det är icke riktigt passande att anmärka
på otroligheter, då det gäller ett farsuppslag,
så man får väl godkänna pjäsens
farsförutsättning.
En liten snäll och ordentlig kontorist på
ett förlag får till sin måttliga månadsinkomst
något extra genom att författa verser till
Mors dag, användbara på karameller och
vykort, och det roar honom. Samtidigt har han
ett nästan ännu oskyldigare nöje genom
totalisatorn. Han skriver upp de hästar han
tror skola segra och gissar nästan alltid rätt
och — här kommer paradoxen — han spelar
ej. En dag, då makan funnit hans
anteckningsbok och däri sett en hel del damförnamn med
några siffror, blir han så missfirmad genom
hennes svartsjuka, att han avviker från
hemmets härd för att dricka visky. Då han alldeles
icke är van vid detta, grinar han rätt illa,
kanske generad av denna drycks lätta rök-
smak men måhända ännu mera på grund av
dess betydande styrka, då den drickes enbart.
Nu råkar han vid baren, som är förenad med
ett litet hotell, ett tippningskonsortium, som
spelar på hästarna med lidelse och snart
upptäcker, att Nero — det hette den beskedlige
mannen, förmodligen för att det skulle vara
roligt — Trowbridge hade värdefulla
anteckningar, och håller honom genom grundliga
viskylibationer berusad under första
kapplöpningsdagen med fullt förtroende, att han
dagen därpå skulle kunna tillhandahålla dem
riktiga tippningar. Mycket av nöjet — ty
jag måste erkänna, att jag gladde mig åt
skojarnas livssyn — låg i deras friska optimism,
och när någon hade vunnit tvåhundra dollars,
utbröt en filosof i sällskapet: »Tvåhundra,
gosse, med det kan du be många dra åt
helsike.» Och det slog mig, att penningarna
utom andra agremanger också ge en säkerhet
som icke får underskattas.
Det var något av rolig rytm i dessa
skojarnas samstämda rörelser. Här får man berömma
regien, där direktör Harry Roeck Hansen
hade gett det hela form. Patsy—Holger
Löwenadler agerade med en obetalbar
spänstighet och vitalitet, och hans »tjangs» Mabel—•
Vera Schmiterlöw blev nog både agad och
älskad handgripligen. Hennes förförelsedans
gjorde större verkan på mig än på Nero, men
utom hans hygglighet hade naturligtvis
kopparslagarna stämt ned honom, där han låg
i sin säng med huvudet fullt av vackra verser.
Nero Trowbridge—Sture Lagerwall var så på
kornet den snälla gossen, att man nästan
trodde, att pjäsen var gjord för honom, om
man också mycket väl vet, att han lika bra
kan vara stygg gosse. Men särskild behållning
hade jag också av Charlie, som spelades av
den för mig fullkomligt okände Erie Johansson.
Är det ej ett mysterium, att man blir så
uppfriskad och belåten åt att se ett spritsvuliet,
tarvligt ansikte, naturligtvis framkallat med
konstlade medel — någon sorts
bus-makeup. — Man blev glad åt att han vann stora
packor av de långa gröna sedlarna. Han vet
vad som skall göras med buntarna. Det finns
massor av viskybuteljer och »chorus girls».
Var skådespelet »En man som alla andra»
det kvalmigaste, så var Peter den store något
av det obetydligaste, som förekommit under
hösten. Den var intig som generalsoneh
Peter Engel—Einar Axelsson. Denne man av
börd blir slutligen gift med en flicka av folket,
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
