Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från den internationella bokmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frän den internationella bokmarknaden
Hjälten, i »Brynhild» är en känd och
framgångsrik romanförfattare vid namn
Raymond Palace. Ett av hans huvudintressen
tycks vara att putsa upp och förgylla sitt så
kallade »public face». Han har visserligen en
gång i sina grönare år varit enfaldig nog att
föredraga akademiska ärebetygelser framför
tidningsfotografernas uppmärksamhet men
han har plötsligt kommit att se annorlunda
på saken. Förvirrad av sin nya upptäckt
vänder han sig till sin hustru för att få tröst:
»en författare», säger han, »är inte, vad han
är». Hon försökte väga detta yttrande. Det
tycktes svårt att väga. »En författare, min
kära Brynhild, är vad han synes vara. Han
är en effekt — ett intryck. Detta är, vad vi
måste förstå. Vi måste hålla fast vid det.»
Mr Palace gör vad han kan för att hålla
fast vid detta. Han gör det med en
grundlighet, som kommer oss att tycka synd om
honom, ty hädanefter skall han offra trevnad ■
och livsglädje för att under ständig
självkontroll forma detta »face», som med sin
ansträngda värdighet skall presenteras
publiken. Mr Palace blir med andra ord en
mycket upptagen man, och samlivet mellan de
båda makarna börjar gå isär (kvinnans
kärlek ocb mannens verk, skulle Mr Palace
troligen själv säga med en högtidlig och
meningsfull gest). Wells får naturligtvis finna
sig i detta, och måste hädanefter sålunda
berätta om två skilda livsöden, vilka först
på slutsidorna skola löpa samman igen.
Under sin jakt efter publicitet drages
Raymond ut ur sin isolering. En konstnär
har givetvis plikter mot sitt eget snille. Han
sparar inte sina krafter. I tur och ordning
föres han till sin förläggare, till en litterär
klubb, till ... ja, det blir en ansträngande
rundresa. Wells begagnar här det ypperliga
tillfället att få ge några maliciösa glimtar från
spelet i det fördolda, och hans skildring av hur
en författare »göres», en författare lika berömd
som han själv, har blivit en strålande satir.
Brynhilds historia kommer att gestalta sig
annorlunda. Hon är en intelligent och god
kvinna, äkta allt igenom. Hon har offrat sig
själv för att ge plats åt makens aktivitet.
Men den dag, då hon inser, att hennes offer
inte gällt en levande, kämpande människa,
utan ett tomt skal, en fasad utan någonting
därbakom, beslutar hon att gå sin egen väg.
Hon kan likväl inte helt överge sin make,
som hon älskar, och så träffas de båda, som
sagt, återigen på slutsidorna.
»Brynhild» är sålunda en samtidsroman,
med riktiga människor, som icke skapats fram
i provrör. Roman är måhända oriktigt att
säga, ty romaner kan nu Wells knappast
skriva. Men det är en mycket omväxlande
bok. Berättelsen blir än diskursiv (och kanske
litet motspänstig), än löper den med fart och
schwung. Den kan bli spännande ibland,
och någon gång uppsluppen och äventyrlig
som en pikareskroman. Det är en bok, skriven
med skicklighet och kraft, och den är både
spirituell och intelligent. (Methuen.)
»KINDERBILDNISSE»
Det självporträtt, som Albrecht Dürer
utförde vid tretton års ålder (år 1484), en
silverstiftsteckning, är ett ensamt dokument
i sitt slag. Ty det var först mot slutet av
1400-talet, samtidigt som porträttet fick en
självständig plats inom måleriet, som
barnbilderna började skapas. Den samling
barnporträtt, det här är fråga om, börjar med
ett pojkporträtt av Ambrosius Holbein samt
avslutas med Johann von Lichtensteins
porträtt av Friedrich v. Amerling. Det
händer ibland att föräldrarna kommit med på
bilden. På Holbeins berömda tavla exempelvis
äro de båda barnen placerade i närheten av
modern. Men i allmänhet avmålas de
fristående. I de vuxnas sällskap se de ofta
mycket stela ut och ha nästan förlorat sin
barnslighet. Många ha ovanligt gamla ansikten,
såsom exempelvis hos Fleuck. De vackraste,
mest barnliknande bilderna stamma likväl
från sextonhundratalets Holland, och de
bästa av dem ha målats av de Vos, Jacob
Cuijp och Gerard Terborch. Alldeles i
särklass stå naturligtvis Rembrandts
Titus-bilder, av vilka två äro avbildade här. Under
sjuttonhundratalet förfuskades motivet, det
kom något tragiskt och sentimentalt i bilden,
som förvrängde den. Men med romantiken
och Biedermeier kommer en ny blomstring
för barnporträttet, och man hade gärna önskat
en rikare representation från denna period.
Boken, som heter »Kinderbildnisse der
deut-schen und niederländischen Malerei»,
utgives på Langewiesche Verlag i Königsberg
och Leipzig samt kostar 2.40 RM.
BERNARD SHAW
Att Bernard Simw en gång i sina yngre
dagar utövat det något svårskötta kallet
som musikkritiker, är kanske inte så allmänt
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
