Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ett litteraturhistoriskt bidrag till studiet av frihetstidens sista år». Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett litteraturhistoriskt bidrag
beledsagade hon med ett ögnakast, som
trängde sig in i själen hos mig, och som jag
sedan lika litet kunnat glömma, som jag
kunnat glömma Juliette.» Och så går
Innocen-tius i svår strid mellan begäret att följa
inbjudningen och ängslan att råka in i den
farliga damens nät.
Ett motstycke är Tircis avskedsbrev (i
tidskriftens näst sista nummer) till Chloe, som
flyr från »Stockholm med alla dess
bullersamma och oroliga nöjen» till »den lyckliga
landsbygden» att anföra »dess glada och
menlösa lekar», där »kärleken går med öpna
ögon och utan vingar. Upriktigheten följer
tätt vid hans sida; han sårar hjertan, icke
för at roa sig åt deras sveda och qual, utan
för att låta dem känna den rätta sötman,
den sanna vällusten i mänskligheten.» Det
är, säger Svanfeldt, »gripande tonfall av vemod
och avskedstagande». Berch står inför
avslutningen av sin tidning; kände han också
att hans levnad snabbt led mot sitt slut?
Med lätt och känslig hand återger Berch
dessa bilder och stämningar, men han är
hemmastadd även utom salongen. Han låter
Elsa Lydig för sin make pastor Ölstadius
förtälja huru bönderna avlämna sin tionde
och i förbigående ge adressaten betyg. »Du
har intet ont ölsinne» (n:r 4). Det är ett
roligt inslag i Dalins ton. Så ock receptet
»at få en sikter: efter kokbok» (n:r 46).
Brevformen, på 1700-talet mycket omtyckt,
var ett stöd, men kunde bli ett tvång. Berch
lät sig för övrigt inte avhålla från att införa
beskrivningar och samtal som sprängde
fiktionen. Gängse motiv och grepp använde han,
men t. ex. allegori eller Dalinsk »saga» hade
han ej mycket bruk för. Hans metod var den
direkta. Att brevskrivaren öppet förrådde
sitt tänkesätt, sin natur var just i tidens
smak, den älskade klara, typiska »karaktärer».
Sådana antyddes redan i de signaturer som
Berch satte över och under breven:
Handelsexpediten Lurenkopf, Slungfurius, Madame
Lättfot, Herr Morgonsup o. a. När dessa
figurer vidare utföras, sättas de gärna i en
situation, där deras yttranden få lämplig
bakgrund, och de själva ibland kunna nästan
bli levande varelser. Berch har novellistisk
talang, och man har häri sett ett löfte om en
blivande romanförfattare. Jag tror inte
riktigt på detta. Dr Svanfeldt anmärker (s. 285)
att han aldrig når ut över »fragmentet».
Han ägde icke skapande fantasi. Man har
svårt att tro honom om att planlägga och
Sofie»*
&tk&tts? "S&» & &T&&"SCc*
WWWW««««««««««««
Sotöagcn fccti 3 ©eptemb. 1768.
TLU fceit Unga ^evt tTTenfHig.
£53u Jjar rcalt et af be alrafnwrafle lcfnatø
fatt 5D?in SDän, cc‡> fom jag min|l trobt
dt Du (fulle ivdlja. ’ Du noga
ofiwnrd–gat 6eS roigt, beä 6e{tt>år!ig1)ctcr oc£ ücé faror?
gt gott ott) blèbigt f)jmn dr (Mgt mcD gftcr«
låtentyeten, to$ Den bor cn gifca[ alöc[d -icfe
Ijafrca. 9iar (jan underlåter ut gøra fittfofla,
få år (;an ej nllcnä|i unyttig, utan (jon dr od?
jfabelig; tt; ben obijgöigc ijpmuntraé tånge*,
nom, o.cl) bå (jan cn gång oiidpji får oftrcrtrd’
ta tagen got- l?an Det anbra gången mcb meta
tiltagfeufjct oc|) Djevffjet. 3 ft Mrt.nfe»
fdttet dr forbcrfroat od) febcrne ffambe, fåjcc
mon om cn lat Upføningéman t>cø Sulfbetrent:
2tt ban lefrcrn- od> téter lefwa; bctta
bett)«-ter flfnjcn nt f)an mcb’ pengar fan formå« til
tpfntab.( @n egennyttig gifcnl år långt ffo&c*
ligare ån ingen, oct) jag uk t ej någcn (Eavactcre
tvcberftyggeligave ån ben fom fdljei; fvtt>ct at be<
O 9*
bygga upp en stor maskin, och hans
förhållande till sina figurer var för flyktigt. Även om
han i en situation lyckats »mettre un
bon-homme sur les pieds et le faire marcher»,
begagnar han inte denna person, den lever ej
hos honom, dyker ej upp igen utan försvinner
med situationen.
Berch höll sig till den verklighet han kände;
han åberopade gärna Paris som föredöme
för politi, men han hade nog inte sett mycket
ens av Sverige: Uppsala, Stockholm,
Mälartrakten, det var hans miljö, och därifrån har
han nog att förtälja; för kulturhistorien är
han en högst värdefull källa med sina små
vederhäftiga skisser.
Han ger inga beskrivningar, den tekniken
hade vid denna tid ännu inte blivit allmänt
gängse, men där är ansatser till en yttre
realism. Intresset gäller människorna, dem
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
