Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ett litteraturhistoriskt bidrag till studiet av frihetstidens sista år». Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett litteraturhistoriskt bidrag
är tacksam för den översikt av förberedelserna
för Gustaf III:s ingripande, som dr Svanfeldt
i samband härmed lämnar. Men den kunde
ju lämpligen ha klarats på några ark i
Samlaren. Jusleen tyckes litet gammalmodig att
presenteras såsom typ för »den kulturellt
intresserade gustavianske ämbetsmannen».
Exkursen, en avhandling för sig, förklarar
till en del bokens omfång, men inte helt.
Orsaken ligger i författarens arbete och
framställning, båda av en bredd som inte känt
gränser. Samvetsgrannheten,
omsorgen,grundligheten äro över allt beröm, metodiken är
mönstergill, men den har tillämpats även på
saker som ligga i — eller utom — periferien
av uppgiften. Även möjligheter, som inte
kunna bevisas, diskuteras, ehuru författaren
en gång ärligt bekänner (s. 684): »allt är här
gissningar» — de gälla visserligen Kellgren
och böra i detta fall kanske ursäktas. Ej
heller har författaren alltid hållit tillhopa
vad som rör en fråga; teatern t. ex. avhandlas
på fyra ställen (s. 583, 652, 662, 677). Det
leder till upprepningar.
Bredden framträder desto mera som förf.
inte kunnat föra fram nya, mera givande
synpunkter. Det beror inte på bristande
självständighet utan på ämnets art. Posten
kunde inte ge mera. Resultatet svarar ej
mot det nedlagda arbetet. Förf. har utmärkta
förutsättningar såsom forskare, intellektuella
och ej mindre moraliska, men såsom Leopold
predikar:
I sanning som i dygd, min son, en måtta vet.
Ännu en sak! Forskningen bör vara brett
lagd, men man skall inte trycka alla sina
excerpt. Geijer säger någonstans att
vetenskaplighet är förmågan att skilja mellan
väsentligt och oväsentligt. Det är en
förmåga som inte synes vara vidare uppskattad
i vårt land för närvarande. Man dyrkar i
stället fullständigheten. Utrustad med denna
dygd tror man sig kunna avväpna opponenter
och recensenter. Man slipper ansvaret för ett
urval, vilket alltid ger uppslag till kritik.
På mer än ett håll i vår vetenskapliga
värld har denna tendens röjt sig.
Fullständigheten, vidlyftigheten höll på att kväva
akademiens ordbok, då behjärtade män med
hårda tag grepo in; den har haft sin andel i
att Biografiskt Lexikon måste läggas ned;
dess bättre är i detta fall hopp om nytt liv.
Vitterhetssamfundet, som kunde börja sin
verksamhet med en upplaga av Dalins Argus,
Sida ur Posten 176g.
har förgäves sökt utgivare för andra enskilda
diktverk av rang, medan det inte mött
svårighet att få redaktörer av Samlade skrifter av
även smärre poeter, som krävt en hel rad
band.
I decennier har det höjts klagomål över
avhandlingarnas växande vidd, inte ens de
ekonomiska efterräkningar denna måste
medföra har hejdat deras orimliga utsvällande,
och några åtgärder ha inte kunnat upptänkas,
åtminstone inga nog drastiska för att bringa
rättelse. Vederbörande stå rådlösa.
Doktoranderna hysa alltjämt den föreställningen att
de inte kunna lägga i dagen sin
vetenskaplighet utom genom en ansenlig lunta, och deras
tro på att denna, att arbetstimmarnas antal
skall ha sin verkan på betyget är inte
vederlagd. De kunna förtrösta på att hos bedömarna
hjärtat skall tysta förnuftet. Lärare och kam-
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
