Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
räderi utan en för hans liv och frälsning
nödvändig åtgärd, när han en gång bröt upp från
hembygden. Man hade kanske väntat sig
att i fortsättningen få besked om vad som
vederfors Knut Toring mellan uppbrottet och
självrannsakan, under det livsskede på ett
par decennier då han blev
storstadsintellektuell och borgerlig familjefader. Men denna
lucka blir i den nya delen av romanserien
»Knut Toring» inte fylld annat än med
fragmentariska antydningar. »Sömnlös» är
egentligen ingen fortsättning på »Sänkt sedebetyg»,
utan en omprövning. Man har rentav
intrycket att förf. åtrat sig: i varje fall är det hans
tes i den nya romanen, att Knut Toring bort
stanna hemma i Småland och förbliva
jorden trogen, i Blubos namn. Boken börjar
med att utgångsläget i »Sänkt sedebetyg»
kommer igen: redaktör Toring har
visserligen lyckats driva bort längtan till jorden
ur sitt medvetna liv, men den tar ut sin rätt
på underjordiska vägar, han ligger sömnlös
om nätterna, han är ur stånd att i sitt dagliga
liv uppfatta annat än det mekaniserade,
den dödande rutinen, och hans
ackumulerade vantrevnad kan bryta fram ur det
undermedvetna i plötsliga, ilskna
eruptioner. Samlivet med hustrun lossnar i
fogarna, han respekterar i henne barnens mor,
men hon är inte längre den älskade kamraten
att finna hugsvalelse och fröjd hos; visst
är hon god och klok, vacker och öm, men hon
är alltigenom modern stadsbo, och det är
den moderna stadsbocivilisationen som Knut
Toring nu måste göra sig kvitt för att rädda
sin själ. Efter en mellantid av dov
förstämning och flykt i débauchen tar Knut Toring
sitt parti, säger upp sin plats och drar hem till
Lidalycke för att bli bonde igen och därmed
försörja sig själv och underhålla sina barn;
hustrun kan inte tänkas dela ett sådant liv,
och de skiljas i godo, trots hans smärta för
barnens skull som hon får behålla. Till att
starta jordbruket med och leva på, tills det
kommit i gång, har Knut Toring 300 kr. jämnt.
Man har skäl att fråga: fanns det verkligen
inget alternativ? Var Knut Toring verkligen
så improduktiv och fantasilös att han inte
kunde rädda sig ur förnedringen på
»Fristunden» in i något skapande eller åtminstone
livande intellektuellt arbete ? Även om så
vore — som en vettvilling är han inte skildrad,
och flykten till Lidalycke är en vettvillings
åtgärd. Men det lönar sig inte att fråga.
Vilhelm Moberg vill ha det så. Han har helt enkelt
arrangerat ett romantrick för att få Knut
Toring tillbaka till Småland igen, där han
behövs för att åskådliggöra förkunnelser
som ligga författaren om hjärtat.
Förkunnelser — ty den konstnärliga ambitionen är
vid det laget släppt, resten av romanen
släpar sig fram genom upprepningar av motiv
ur »Sänkt sedebetyg»: det är beklämmande
att få den sublimt otäcka episoden med den
döende hästen omtagen i ett matt och
konstgjort kapitel, och närmast olidligt när
Vilhelm Moberg låter historien om Knut och
Ebba Brun -— en av de stora kärleksdikterna
i svensk litteratur — karikeras i det tråkiga
och meningslösa intermezzot med Ebbas
kusin och dubbelgångerska. Emellertid, Knut
får göra iakttagelser om landsbygdens
avfolkning och lantbruksarbetets mekanisering,
liksom om böndernas slaveri under
bankkapitalet och överhuvud under de
»umbärliga stadsborna»; som torpare på Lyckemåla
får han del av kroppsarbetets välsignelser
och ändå mycket tid över att läsa böcker
(har dessutom mirakulöst möjlighet att skicka
barnen julklappar och postanvisningar).
Småningom upptäcker han att det ännu finns
jordbrukarungdom som är brinnande i anden
som han själv en gång, och vid
hemskillnadsårets slut får han tillbaka sin älskade
tolvåriga dotter (romanens mest levande
person) — ty hans hustru tänker gifta om sig.
Han kan i glädje och förtröstan fullfölja
sin nya livsform, medarbeta i det småländska
bondelivets pånyttfödelse, i samförstånd med
sådana representanter för nya släktled som
den duktiga Betty Eskilsson. »Och i trohet
mot anden skall han leva sin dag ...» Varmed
Knut Toring skall tjäna anden, framgår icke
helt klart. Det framskymtar ett program,
signerat Betty Eskilsson, att alla människor
ska försörja sig med kroppsarbete och läsa
mycket böcker på fritiden — man kanske
får undra: vem ska få tid att skriva
böckerna då? Vilhelm Mobergs
Bluboiör~kun-nelse förefaller icke alldeles klart och
grundligt genomtänkt, men även av denna som
konstverk svårt misslyckade roman framgår
att han omfattar den med redligt och hänfört
nit. Han har tvingats att ge romanform åt
problem som han brottats tungt och kraftigt
med och som han finner gälla livet..
Det finns en svensk författare som inte
bara tagit det Knut Toringska programmet
på allvar, utan också gjort allvar av det i
sitt eget liv. Gustav Hedenvind-Eriksson,
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
