Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från den internationella bokmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från den internationella bokmarknaden
året av de konstnärliga domarna föres fram
som en ledande begåvning, kan helt
oförmedlat försvinna ur produktionen och lämna
plats för en ny förmåga. På den senaste
tiden tycks manfallet ha varit större än på
länge, och detta gäller inte bara
romanlitteraturen utan även den dramatiska
produktionen. Tvenne så kända pjäsförfattare som
Kirshon och Afinogenev, vilka tidigare åtnjutit
det allra största anseende, ha nu fallit i onåd,
och vad det betyder i Ryssland av i dag,
veta vi ju alla. Den förres »Bröd» och den
senares »Fruktan» ha länge spelats med stor
framgång, och särskilt i Moskva, där
anmälaren haft tillfälle se dem, mottogos de med
stormande bifall av den nogräknade
revolutionspubliken. Men, som sagt, nu har
uppfattningen om dessa båda författare blivit en
annan, och man gör kanske klokast i att inte
längre räkna med dem.
Saken är nämligen den, att det på senaste
tiden införts mycket strängare restriktioner
inom det litterära skapelseområdet än förut
på mycket länge. Ämnesvalet har begränsats
avsevärt, och kraven på själva utarbetandet
av stoffet ha skärpts. Ej heller får det
programmatiska lysa fram alltför tydligt, man
vill ha levande skildringar och icke
diskussioner, hur rättrogna dessa än kunna vara.
Det konstnärliga utförandet är minst lika
viktigt som den framförda tesen. Det räcker
alltså inte längre med att författaren i sin
pjäs uttrycker sitt gillande av det
kommunistiska partiets arbetsprogram eller dess
ideologi, det måste finnas ett giltigt,
uttrycksfullt stoff och verkningsfulla situationer i hans
opus, om det skall finna nåd inför granskarna.
Det måste anses värdefullt, att man i de
kapitalistiska länderna intresserar sig för
denna sovjetryska dramatik och då och då
från de stora förlagen skickar ut
översättningar av dess mest representativa verk.
Sålunda har man nu på Lawrence and
Wish-arts förlag publicerat en samling pjäser, fyra
stycken, av vilka åtminstone tre äro värda
att stifta bekantskap med, nämligen Gorkis
»Yegor Bulichov and Others», Vsevolod
Vish-nevskis »Optimistic Tragedy» samt Nikolai
Pogodins »Aristocrats». Den fjärde pjäsen, i
den engelska versionen heter den »Masters
of Time», är ett prisbelönat drama, vars
författare heter Kocherga. Stycket är ett
debutarbete och intresserar mindre än de tre övriga.
Alldeles i särklass står naturligtvis Gorkis
skådespel. Författaren får ju också arbeta i
den allra största frihet, och detta måste
givetvis inverka fördelaktigt på det konstnärliga
resultatet. »Yegor Bulichov» — en
tvillingbroder till den gamle Artamanov i
författarens roman — är ett rörligt och effektfullt
stycke, vilket man torde kunna, utan alltför
stor överdrift, räkna till hans allra bästa
saker. Huvudfiguren, Bulichov, har alla en
rysk bondes dygder och laster, men det är
ur ett överflöd av liv som både det goda och
det dåliga springer fram.
Gorkis pjäs kan tjäna som ett bevis för
nödvändigheten av att konstnären får
behålla sin frihet, då han skapar sina verk.
Denna frihet åtnjuter Gorki, som sagt, men
man märker på ett påfallande sätt, att detta
inte varit förhållandet med de övriga
författarna, som här äro representerade. Såväl
Vishnevski som Pogodin röra sig inom en
betydligt mera begränsad ram, deras skådespel
ha skrivits med en speciell publik för ögonen.
Och med den beordrade avsikten att infektera
denna publik på sådant sätt, som anses
lämpligt på högre ort. Men trots dessa ålagda
restriktioner ha de båda författarna ändå —
så stora konstnärer äro de i själva verket —
lyckats över förväntan bra. Men man frågar
sig med nyfikenhet, vilka resultat, som här
skulle ha nåtts, om konsten fått tjäna sitt
eget ändamål och inte hade behövt tvingas
gå politikens ärenden. Särskilt stark är
Vishnevskis »Optimistic Tragedy». Pjäsen är
iscensatt på Kamerni Teatern och får där
det allra bästa framförande. De direkta
propagandamotiven prägla naturligtvis
stycket, det kan nu inte undgås, men skildringen
har gjorts så intensivt levande, det hela har
gestaltats med en sådan psykologisk
konkretion, att det rent programmässiga inte
faller så direkt i ögonen. Pjäsens konflikt rör
sig kring striden mellan partitrogna
bolsjevik-ledare och anarkistiska element i den baltiska
flottan under inbördeskriget. En vidunderligt
spännande pjäs, med en alldeles särskild
emotionell styrka i replikerna och i de olika
situationerna.
»Four So viet Plays» är en bok, som man bör
observera. För den som överhuvud intresserar
sig för dramatik, har den faktiskt en hel del
att ge.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
