Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vem är han? Marmorstudier i Neapelmuseet. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vern är lian?
forma betydelsefull fulhet eller skönhet utan
skön form», säger Willamowitz träffande.
— Sokratestypen har påtagligen undergått
en utveckling vari man tyckt sig kunna
urskilja tre stadier. Den äldsta och utan tvivel
ur porträttsynpunkt sannaste gestaltningen
av detta ansikte — av stilen att döma redan
från 400-talet — representeras allra bäst
av det här återgivna Neapelhuvudet och
en därmed identisk bronsbyst i München.
Det är ett nyktert, utan tvivel troget, men
tämligen fantasilöst porträtt: det är ansiktet
av en hedervärd men föga kultiverad
bonde, vars respektabla, men ej precis
frappant fula drag just inte vittna om något
mera intensivt psykiskt liv. Längre fram
på 300-talet möter en ny, livligare typ, med
huvudet lyftat, munnen halvöppen som
för att utslunga en dialektisk replik, ögat
halvslutet som för att bättre fixera idén.
Men dragen äro ungefär desamma. Man torde
knappast ta fel, om man häri ser åtminstone
en påverkan av den store nyskaparen inom
plastiken, Lysippos. Sist — väl först under
hellenistisk tid — skapas den sokratiska
Silenostypen, som möter i Vatikanen, Villa
Albani och mångenstädes. Den tycks ha
blivit den i längden populäraste. Att
Sokrates liknade en silén, visste man ju
på litterär väg, både genom Platon och
Xenofon. Han vidgick det gärna själv,
fullkomligt obekymrad som han var om allt
utom det själiska. Nu drev man saken till
sin spets. Man försåg den sköna själen
med en låg, kullrig panna, en särskilt i
profil oemotståndligt skrattretande kläd-
Sokrates.
hängarnäsa med runda borrar och klumpigt
skurna, barbariska negerläppar.
Silenostypen är ibland så träffad och fullkomlig,
att man instinktivt ser sig om efter det
enda som saknas, hornen och de spetsiga
öronen. Denna lindrigt sagt pittoreska
exteriör danade konsten som den materiella
kontrasten mot den intelligens och
själsadel, som alla nu kände genom hans odödliga
lärjungars skrifter och som man åtminstone
i de finare exemplaren tycker genomstråla
den komiska masken. Det var det yttre hölje
som den antika eftervärlden skapat åt
denna sköna, manliga och härligt modiga
ande.
Agnano 1937.
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
