Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - De fem unga. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A hl gr en
av arbetare och ber dem behjärta sitt
gamla verksamhetsfält. De äro inte
handikappade i jämförelse med de borgerliga
författarna. Tvärtom ha de trumf på hand.
O’Neill hade i pjäsen Dynamo skildrat
maskinkultens debackel (1926). Maskinen gick
inte att tillbe, räckte inte som
religionssurrogat. Men här är det fråga om poesi, säger
Lundkvist. Han tänker sig en ny
verklighetsromantik »vars symbol snarare bör vara
den spinnande dynamon än den gamla blå
blomman». Och han öppnar med dessa ord:
vem kan exempelvis se en arbetande maskin,
snabb, rytmisk, ändamålsenligt fulländad och
alltså vacker, en osökt symbol för kraft, perfekt
organisation etc. utan att gripas av en stark
känsla av att den rymmer en ny, ännu
outlöst poesi, att den utgör symbolen för en ännu
icke uppnådd livsform?
en diskussion som fem år senare erhåller sin
cyniska slutreplik i en seen som Eyvind
Johnson gestaltat i sin antiromantiska
skildring Slutspel i ungdomen:
»De vackra maskinernas böljande rytm», stod
det i en dikt han läst. En disponentfru hade varit
uppe på sågen en solig dag och sett hy vein arbeta.
Fagerlund hade, för att ställa sig in förstås,
putsat upp den en smula så den såg ny ut.
— Den är riktigt vacker! sade hon. Både i
färg och form! Tänk, det är som om den hade
en hjärna! Den är både ståtlig och fin och vacker!
En snobbskönhet, tänkte han nu. Den blir
fan så vacker om man står bakom den en månad
eller två.
Eyvind Johnsons hjälte, Olof, får detta
infall 1919 men tanken hör hemma ett
senare år, 1937, då romanen skrevs. De
fem unga ha själva icke kunnat sätta en
maskinpoesi på fötter mer än till en viss
gräns. Asklund och Sandgren ha varit
ointresserade. Martinson har i sin
nomad-essayistik (Resor utan mål och Kap farväl)
beskrivit maskinrum med starkt sensuella
medel och har lyckats realisera det
lundkvistska programmet. Man skulle också
kunna nämna Fredrik Böök bland
maskinpoeterna. Vem kan beskriva stenkrossens
malande käftar som han! Det är typiskt.
Arbetarna själva känna snarast olust
framför maskinen. De uppfatta dess
effektivitet, icke dess »snobbskönhet». Jag skall
återkomma härtill à propos Kjellgren,
som hårdast upplevt motsättningen
mellan produktionsmedel och arbetare, icke
kunnat glömma de senare för de förra, icke
det rika Sverige för det fattiga.
Martinson gottar sig vid ett tillfälle
över att kunna väcka »den ordentligt
förträngdes fasa». I dikten Bekännelse säger
han sig som liten gosse ha avnjutit moderns
bad — »Linjen lärde jag i mamma» — i
Helgonet är det systern som upptar hans
sexuella inbillning, i Livsöde kvinnor långt
äldre än ynglingen, i Anni slutar en
förbindelse med en jämnårig flickunge i ett
gemensamt kok stryk. Men också i naturen
återfinner han kvinnolemmar. Han talar
i Skönhet om »snårets oerhört breda höfter»,
på ett annat ställe ser han
lårens kolonner — de heliga ljusen
resas ur älskogsmötenas flod
och Lundkvist, som är en kvalificerad
översättare av Lawrence, går mästaren
ännu närmare in på livet i Jordisk prosa:
»grindstolparna av sten stod på lut, fläckiga
av fågelträck; de stod som övergivna
fruktbarhetspelare efter ett försvunnet folk».
Freuds Traumdeutung och sexuallära,
Lawrences jakt efter en försvunnen vishet
hos de gamla egyptierna, de glada etruskerna
och de djupsinnigt grymma inkas, och hans
söndagsskoletro på negrer och indianer
och tattare äro självklara axiom för
»pri-mitivisterna», som de vidarebyggt på och
lagt sitt liv efter. Det sista är viktigast,
ty det medför en ny tro på inspirationen
och ett ohämmat skrivsätt, inte bara nya
motiv för målaren utan också ett nytt sätt
att måla. Det är logiskt att Lundkvist
några år senare tillsammans med Sveriges
förste surrealist Gunnar Ekelöf grundar
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
