Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sankt Görans återkomst. Saga. Av Gustav Sandgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sankt Görans återkomst
Saga
Av Gustav Sandgren
Q
/v_SANKT GÖRAN satte skuldrorna mot
kistlocket och bände till. Locket bågnade
och föll av, och han reste sig upp och
sträckte på sig. Som man sovit! tänkte
han. Hans blick föll på den döda drakens
kropp bredvid kistan, och han tog åt
svärdfästet och nickade. Det var en god dust!
sade han. Men nu luktar här drake igen,
det är tid för mig att ge mig ut på vandring.
Han gick med fasta steg ut ur kyrkan där
han sovit i väl tusen år om inte mer. Han
slog upp den tunga ekporten, såg solens
ljus och kände luften fylld av dofter från
blommande träd och örter. Men i dessa
dofter blandades alldeles som förr det där
obestämda något som kom från
människornas släkte, oron, ångesten och det
rädda sökandet som han så väl kände igen.
— Här är drakluft! sade han. Och han
steg ned på gatan i det klara solskenet.
Han gav sig av från staden där han sovit
i domkyrkan, köpte sig en ränsel och anlade
tidens klädedräkt. Svärdet gömde han i
skogen, han visste att det skulle komma
flygande från himlen till hans hand när
han behövde det. Han vandrade och
lyssnade, väntade att få höra om Draken så
att han kunde lista ut var han fanns och
söka upp honom. Först brukade han få
höra legenden, men den kunde vandra vida
från Drakens håla, och den var ingenting
att hålla sig till. Legenden började alltid
likadant: I den eller den trakten finns en
hisklig Drake som äter tio människor varje
dag och ruvar över folkets skatt. . . Eller
också var det en visa som kvads:
Folkets skatt är inte längre deras
en hisklig Drake ruvar hemsk däröver
och svårmod ligger över varje panna
ty utan skatten äro alla trälar.
Han kom långt in i landet medan dagarna
gick. Vem är du? frågade folket honom
ibland, och han svarade: — Göran
Drakdödare! — Jaså, du är arbetslös! sade de
och då skrattade han och menade: — Ja,
intill min stund, intill min dag! Och
eftersom han kände Gud bakom sig hade han
ingen fruktan, var glad och sjöng gärna
och ingen flydde hans sällskap.
En dag kom han till en stor och svart
stad som blåste rök ur tusen höga
skorstenar. Göran började dra in luften genom
näsborrarna, här var draklukten mycket
stark. Mellan de smutsiga hyreskasernerna
gick han och spanade efter sin gamle
fiende. Här rådde en sällsam skymning i
bakgårdarnas schakt, barn lekte
ringdanser på hård cement eller Kungen på
Soptunnan, över dem stirrade fattiga fönster
eller räckte varandra flaggande tvättsnören
som nödsignaler. Sankt Göran väntade tills
kvällen sjönk och arbetarna kom hem från
fabrikerna, oförberedd som han var hoppade
han högt i vädret och tog efter sitt svärd
när han hörde fabrikspipornas tjut, men
det var bara portarna som öppnade sig
och släppte ut floder av svartklädda med
vita ansikten. Sankt Göran såg att många
samlades till sammankomst i en stor sal
och gick dit. Här skall jag väl få höra var
Draken håller till, tänkte han. Här är han
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
