Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sankt Görans återkomst. Saga. Av Gustav Sandgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sankt Görans återkomst
ögon och ansikten, och det var goda
ansikten.
— Sätt oss i arbete! ropade de. Vi vill
arbeta! Begär vad du vill, vi ska göra det!
Bara vi får ljus, bara vi får ljus!
— Gör skönt i världen! uppmanade dem
Sankt Göran. Och gör rent i grottan!
— Rent! sjöng jättarna och så började
de göra rent. Det ven och smällde och skrek
och gnällde så soporna yrde —■ ett tag såg
det ut som om allr i hela den stora grottan
bara skulle varit gamla sopor. Under arbetet
började de sjunga, deras sång vällde fram
som en klar flod, de ljusa tankarna kom
och satte sig på deras axlar och viskade i
deras öron och hela grottan fylldes
alltmera med ljus och sång. Gammal skräck
kom ur djupet och var stor som en svart
dimma, men i ljuset vart den till ett litet
torrt löv som virvlade bort. Och hatet som
gjort grottan så mörk, ty hatet var de
fängslade drifternas utdunstning och andedräkt,
blåste ut genom Labyrinten och försvann i
vindarna.
Sankt Göran kände sig trött av allt
arbete och gick ut ur grottan för att se
på världen hur den såg ut, och då märkte
han genast att det kommit en underbar
stillhet över jorden. Ännu slamrade
visserligen maskinsången ur städerna med sin
monotona refräng: Det har en gång kommit
igång! Det har en gång kommit igång! men
undan för undan blev den sången tunnare
och dog till slut helt ut. Då steg ett stort
klagorop ur alla sotiga verkstäder. — Vi
dör! ropade människorna. — Vi förgås!
Men det gjorde de inte. Det var bara
Drakblindheten som släppte deras ögon så
att de förskräcktes över att det var så
ljust, över grenens fina teckning över vägen,
över blommans rena skönhet i diket —
de räddes livet för att det plötsligt var så
stort i sig självt, utan handling. Men så
började jublet bryta löst ur de befriades
bröst, strävet efter meningslösheter föll
från deras ryggar som stenbördor, och de
släppte sina sophögsting för att intressera
sig för det enkla och nära. Nu kom strömmen
av dagar som klingande klockor över
människorna, och när de såg sig tillbaka mot
maskingrottorna tyckte de sig se ned i en
svart och sällsam dröm där stålvampyrerna
nu gick tomme i sina bås, döende av brist
på människoblod. Och sakta skingrades de
täta skarorna, de vandrade ut från
stenöknarna för att söka försoning och bröd
hos jord och fåglar och djur, och i deras
ögon lyste det nya budskapet, den nya
tanken: Det finns intet annat Framsteg än
det som leder hjärtat till glädje! Det finns
ingen annan Kultur än Guden i blomman!
Sankt Göran lade sig ned att sova, glad
över vad han såg. Innan han somnade
slöt sig hans hand om en puppa. Plötsligt
kände han hur en stor och grann fjäril löste
sina vingar i hans hand och han öppnade
sina ögon. Han hörde brus av stora vatten
och i dem Stämman: — Sov, Sankt Göran,
det är du värd! Och sakta nalkades fyra
väldiga fjärilar, fläktande hans ansikte
med skimrande vingslag, de bar honom
mellan sig i hisnande flykt. Han såg ned i
mörkren som ned i ett orgelverk, glimtade
stjärnor, paradis och hav — och så låg han
i sin kista igen i domkyrkan.
Så säger legenden.
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
