Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ett kapitel ur »Sfinxens gåta». Av Theodor Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett kapitel ur
timmar, tidsminuter och tidssekunder,
beräknade på ekvatorn (den s. k.
rektas-censionen).
Då sålunda zodiaktecknen icke kunna
sägas hava något bestämt läge i förhållande
till stjärnbilderna, är det givetvis svårt att
säga, när solen vid vårdagjämningen haft
eller har sin plats i det ena eller det andra
tecknet, och vi finna också uppgifter därom,
som kunna skilja sig från varandra på
åtskilliga hundra år. Med kännedom dels
om den nuvarande rektascensionen för
stjärnorna i den mycket st järnrika
konstellationen Taurus och dels om det
förhållande, att vårdagjämningspunkten på
c:a 72 år rycker fram en grad i
ekliptikan, kunna vi emellertid approximativt
beräkna tiden för vårdagjämningspunktens
uppehåll i denna stjärnbild. Omkring år
4 000 f. Kr. låg nämnda punkt vid »Oxens
båda horn» (f och ß Tauri), omkring år
år 3 000 vid »Oxens öga» (Aldebaran, a
Tauri), omkring år 2 000 vid Plejaderna
(vid Alcyone, rj Tauri) och omkring 1 700
f. Kr. vid o Tauri för att snart därefter ingå
i Vädurens stjärnbild och Vädurens tecken,
en beräkning som väl stämmer överens med
Alfr. Jeremias’ uppgift, att
vårdagjämningspunkten mellan åren 4 000 och 2 000
f. Kr. uppehöll sig i Taurus’ tecken.
Utan att nu ingå på liknande beräkningar
angående den ganska st järnfattiga
stjärnbilden Aries (Väduren) eller på funderingar
över skälet, varför vårdagjämningspunkten
allt fortfarande skall anses ligga vid solens
inträde i Vädurens tecken, där den faktiskt
stod för över tre och ett halft årtusende
sedan, återgå vi till Taurusåldern vid
tiden mellan 4 000 och 2 000 f. Kr. då a
Draconis, Thuban, var »Polstjärnan’», då
Taurus var det första, det förnämsta
djurkretstecknet, och då Plejaderna var Stjärnan
»kat’exochen», Stjärnan framför alla andra,
symbolen för den sjufalt högsta
gudomligheten.
Taurus (jfr Apis) var den högste guden
»Sfinxens gåt a»
A s s ur buren av sfinx med
skor-pionstj ärt.
och symbolen för de goda makterna, och på
himlavalvets diametralt mot Taurus belägna
plats stod Skorpionen (jfr Typhon), de onda
makternas symbol. Mellan Taurus och
Skorpionen, mellan det goda och det onda,
rådde ständig kamp. Taurus och Scorpio
voro de båda dioskurerna, av vilka den
ene var dömd att hålla sig i underjorden,
medan den andre var bland de levandes
antal eller i det himmelska Pantheon. När
Taurus steg upp över den östra horisonten,
måste Skorpionen fly till underjorden, och
när Skorpionen åter steg upp, måste Taurus
vika för honom. Vi känna igen samma
föreställning från sagan om Osiris-Seth, eller
om Zevs-Python, eller om
Kastor-Poly-devkes —- eller i den eviga striden mellan
Sol och Luna, då solen genom att mer och
mer närma sig månen fördunklar och
slutligen utsläcker dess ljus, vilket dock efter
tre dagar åter börjar framträda och till-
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
