Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En porträttmålare. Bernhard Österman 1870—1938. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En porträttmålare
full av förtjusning för de två brödernas
målning. Man får hoppas, att han kunde
skilja på deras utseenden, ty de voro
mycket lika. En gång i Bozen i Tyrolen gick
Bernhard in i en rakstuga och betjänades
ordentligt. Efter tio minuter kommer
Emil in och ser i spegeln barberarens och
hans biträdens häpnad. »Den här gången
får ni raka bättre än för en stund sedan»,
sade han. Barberaren protesterade mot att
ta betalt en gång till och sade, att det måtte
varit värmen, som kommit skägget att
växa så onaturligt fort.
Georg von Rosen, som ehuru själv född
i Paris icke påverkades av fransk konst,
var väl som porträttmålare av ganska
naturliga skäl ett ideal för Bernhard
Österman, vilken däremot från början hade en
dragning åt det franska, då i främsta
rummet till den franska akademiska konsten.
Han vistades gärna i Paris, och då han 1912
ingick äktenskap med fröken Hilda Wessén,
bodde paret de första åren av sitt
äktenskap i den stimulerande stora konststaden
vid Seinen.
Redan som alldeles ung, 1892, hade han
målat det karaktärsfulla porträttet av
Gunnar Wennerberg. Stipendier och i
utlandet guldmedaljer kommo honom
rikligen till del. Redan tidigt målade han
dubbelporträttet av sig själv vid staffliet och
Emil stående bakom honom, granskande
tavlan.
Det är nu trettiosju år sedan han målade
det på en gång blida och intensiva
porträttet av Jonas Lie, som är införlivat med
Göteborgs museum, och året därpå
tillkom den auktoritativa bilden av biskop
Gottfrid Billing.
Bernhard Österman var ej främmande
för det tyska och beundrade Lenbach
men rönte intet inflytande av honom i sin
konst. Hur inträngande han kunde sätta sig
in i tyskt väsen ser man av hans kanske allra
bästa och mäktigaste porträtt, det av
Berlins polispresident von Stubenrauch — ett
Fru Hilda Ö s t er man. 1915.
bra tyskt namn —, målat 1908. Kraftig
som en tank rullar han fram och spänner
ögonen i åskådaren. Är han trevlig för
vännerna vid tyskt »riktigt» öl, så är han
till ytterlighet obehaglig för samhällets
fiender, då han med orden »Ordnung
muss sein» tar hand om oroselementen.
Bernhard Österman har målat den
genomfina, nästan nervösa bilden av den franska
senatens bibliotekarie, diktaren Albert
Merat. En replik, målad 1920, finnes i
Nationalmuseum. Han är bra olika
Stubenrauch. Kanske har man i bilden av
den äktfranske general Weygand
Stuben-rauchs konträra motsats. Mager och
spänstig, alert som en foxterrier står denne
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
