Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kring Léon Blum. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• Kring Léon B l um
framhävas nog ofta. Politiskt och kulturellt
medförde den vänsterns genombrott och de
intellektuellas seger över armé och kyrka.
Men avgörandet hade också i släptåg den
leda och trötthet som följer på en längre tids
högspänning. Att Dreyfus accepterade den
nåd som erbjöds honom i stället för rättvisa,
verkade också avkylande. Idékampen hade
tömts på sitt patetiska innehåll och nedsjönk
till dagspolitisk grovgöra. Dreyfusismen hade
berövats sin mystik, såsom Péguy uttryckte
det, då han — efter att lia förslösat både
sina egna och Herrs kapitalinsatser och
skamligen ha chikanerat sin välgörare —
drog sina färde och grundade tidskriften
Cahiers de la Quinzaine, där flera av de
yppersta begåvningarna på vänstersidan sedan
producerade sig. Herr och Jaurès hyste inte
»idealisternas» rädsla för vardagsmödan. De
förde kampen vidare, bl. a. i den 1904
grundade tidningen 1’Humanité, som blev den
franska arbetarrörelsens huvudorgan fram till
1920, då den föll i kommunistiska
rövarhänder. Först 1906 upphävdes domen över Dreyfus.
Bland dem som förblevo trogna även i det
lilla befann sig till en början också Blurn. År
1899 ingick han för första gången i en
socialistisk grupp, som bildats i syfte att ena den
splittrade franska arbetarrörelsen. Samma år
deltog han för första gången i en partikongress,
och under de följande åren stod han alltid
vid Jaurès’ sida, framför allt sedan partiet
enats vid pariserkongressen 1905. Förgäves
uppmanade honom Jaurès att kandidera vid
valen 1902 och 1906. Blum föredrog att
stanna i kulisserna som skribent och
organisatör. Under åren 1906—14 gled han emellertid
ut ur det aktiva politiska arbetet för att helt
ägna sig åt sitt ämbete samt åt litterär
verksamhet. Sin övertygelse förblev han trogen,
men bokmänniskan tog loven av politikern
— tills vidare.
3-
Akademici, lärare, professorer, skribenter,
stodo som Dreyfus-affärens egentliga
segerherrar. Men även om en författare av äldre
generation som Anatole France skapade sig
sitt egentliga rykte i Affärens bataljer, så
kom hans skrå i allmänhet att söka sig bort
från de forna dreyfusardernas läger. Zola
avled 1902. Klyftan mellan litteratur och
universitet, författare och intellektuella blir
under de följande åren allt vidare. De förra
dragas åt höger, de senare åt vänster. Thi-
J ean Jaurès.
baudet har fyndigt uppvisat, att den
objektiva sanningens plan, på vilket de
intellektuella av 1898 vunnit sin juridiska, moraliska
och politiska seger, erbjuder en sämre jordmån
för dikten än »livssanningens», den organiska,
traditionsbestämda, känslomässiga
»sanningens» mark, som allsidigt kartlades av Barrès.
Det hjälper inte, att den förstnämnda idén
är mera tillfredsställande för både intelligensen
och den offentliga moralen — den saknar
vitaminer, befordrar inte den konstnärliga
växten. I Jaurès’ grannskap frodas ingen
stor dikt. Det enda, något diskutabla
undantaget skulle vara Jean-Christophe. Dess
författare, musikläraren och musikerbiografen
Romain Rolland, var också han en normalien,
besjälad av ungefär samma lyrisk-retoriska
kulturidealism och mänsklighetspatos som
Jaurès.
De slagna motståndarna hade redan 1898
samlat sig i Ligue de la Patrie Frangaise,
senare ombildad till l’Action Francaise, där
fälttecknet blev en nationalism, som, med
utgångspunkt hos den åldrande, desillusionerade
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
