Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tidningshistorier eller tidningshistoria? Av James Rössel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidnings historier eller tidnings historia?
Av J ames Rossel
-R 1937 FÖREKOMMO i Uppsala
tvenne disputationer om tidningar: G.
Svan-feldts om »Posten 1768—176g» och J.
Göranssons om »Aftonbladet som politisk tidning
1830—1835». Den förra1 innehar det
respekt-injagande tegelstensformat, som eljes är
normalt inom succésromans- och
kalenderbranschen, medan den senare håller sig inom mera
normalspåriga dimensioner (sidantal 749 resp.
320). Är det en tillfällighet, att »Posten»
sorterar under litteraturhistoria, medan
»Aftonbladets» författare framträder som politisk
historiker? Ett visst missförhållande mellan
innehåll och omfång föreligger otvivelaktigt
mellan dessa båda böcker — en disproportion
som i båda fallen förefaller beklagansvärd,
åtminstone för en läsare med allmänna
historiska intressen men utan särskild svaghet för
disputanders enorma flit och jättelika
excerpt-samlingar.
Tidningarna, och främst de dagliga, äro för
modern historia en källa, som tyvärr är lika
besvärlig som oumbärlig. Det förra seklets inre
historia kan varken skildras eller förklaras
utan omsorgsfulla och kritiska studier av dess
tidningsväsen. Redan på Karl Johans tid
framträder med Aftonbladet,
Handelstidningen i Göteborg och Östgöta
Corresponden-ten en liberal press, vars källvärde som
tidsspegel och språkrör är ojämförligt.
I någon liten mån har dessa organs historia
delvis behandlats såsom element i deras
upphovsmäns eller huvudpersoners
levnadsteckningar. Så finner man i böckerna om Hierta
(Wieselgrens från 1880) och Hedlund (av
brorsonen H. H. 1929—30) rätt utförliga,
om ock övervägande personliga skildringar av
deras tidningar och tidningsverksamhet från
tidigaste datum.2 Enstaka auktorerha sökt ge
en fyllig bild av hela vår äldre, »klassiska»
publicistik, t. ex. Schück-Warburg (bäst i den
1 Professor O. Sylwan har i denna tidskrifts
innevarande årgång (nr 3) gjort densamma till
föremål för en ingående anmälan.
2 I monografien om J. A. Hazelius (1936) ingår
även ett avsnitt 0111 »Svenska Tidningen» av G.
Heckscher.
andra upplagan!) och Mortensen i »Från
Aftonbladet till Röda rummet», den senare dock
schablonmässig och starkt föråldrad. Typiskt
nog uppehåller sig d:r G. Bjurmans för några
år sedan utgivna »Tredje statsmakten»
nästan helt vid den moderna storpressen och
dröjer knappa tio sidor vid en konventionell
överblick av dagspressens svenska historia.
I samlingsverket »Det nittonde århundradet»
ingår ett av prof. Sylwan författat avsnitt
om »Pressens utveckling» (1924), som bl. a.
på sexton sidor behandlar svenskt
tidningsväsen. Nämnas bör kanske till sist en
historisk översikt i Publicistklubbens 50-årsskrift
(ävenledes från 1924), vilken dock ger föga
utöver redan anförda arbeten. I allmänhet får
man leta i uppslagsböckerna (Svensk
Uppslagsbok kan härvid anbefallas) efter de
magra notiser som stå att erhålla om
adertonhundratalets tidningar och tidningsmän i
Sverige.
Detta förhållande är i sig märkligt. Med
Lundstedts utmärkta bibliografi över svensk
periodisk litteratur äga vi sedan över 30 år
ett hjälpmedel, som beträffande
överskådlighet och fullständighet står i helt
»internationell» klass. Praktiskt taget allt periodiskt
svenskt tryck finnes vidare samlat inom en
institution, Kungliga Biblioteket, varför
arbetet icke kan sägas möta några ovanliga
tekniska svårigheter. Egendomligt är det
också, att tidningsföretagen själva, i detta
land av jubileumsfester och festskrifter, så
litet offrat på att populärt framställa
tidningarnas historia i bredare drag. Man kan, summa
summarum, lugnt påstå att våra kunskaper
om förra seklets tidningar och tidningsmän
äro fullkomligt och orimligt otillräckliga.
Det är inte lätt att avgöra vad som kan
vara orsak och verkan härvidlag. Att den
nutida svenska historieforskningen helst
uppehåller sig vid medeltidens och vasatidens
material och problem är allmänt känt; »redan»
den hjärneska eran av karolinsk forskning
framstår som något nymodigt och ur strängt
källkritisk synpunkt nästan ekivokt för de
nutida skolorna. Karl-Johanstiden har där-
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
