Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Då Sveriges ära hängde på några visor. Musikerstriden i Stockholm sommaren 1845. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Sveriges ära hängde ‡> å några visor
väl den isande tystnaden varat än i dag.
Nu begärde Posttidningen ordet i frågan
den 2i oktober och meddelade brevet med
kommentarer. Brevet lydde sålunda (det
var ställt till Dohrn):
Mottag min bästa tacksägelse för det vänliga
översändandet av de nya sångerna av Lindblad,
vilka, liksom de förra av er översatta, snart nog
skola bliva älsklingssånger för Tysklands
vissångare, så snart en översättning för dem
uppenbarat sångernas rätta innebörd. För mig är redan
översättningen av överskrifterna tillräcklig för att
på det högsta glädja mig åt dem. De äro liksom
de förra högst originella i formen, i uppfinningen
och harmoniackompanjemanget och hänföra
genom en alldeles egendomlig naivitet i
uppfattningen. Hur är det möjligt, att de bland
komponistens egna landsmän, som borde vara
stolta över att äga en så högt begåvad vissångare,
kunde finna en så ogynnande bedömare ? Antingen
måste det helt och hållet felas honom sinne och
uppfattningsförmåga för den enkla skönheten i
dessa sånger, eller också tillsluter han
uppsåt-ligen sitt öra för densamma, vilket är så mycket
mer sannolikt, som han fäster sig vid bisaker,
anmärker harmoniska hårdheter, som till större
delen icke ens äro det, och lämnar däremot det
väsentliga: uppfattning, formens behärskande,
melodiernas innerlighet, egendomligheten i
ackompanjemanget m. m. utan allt avseende. Jag vill
icke neka till, att arten av detta omdöme har
indignerat mig, och jag protesterar på det
högtidligaste mot, att jag skulle instämma i hans
omdöme. Jag finner tvärtom, att detta sjätte
häfte i intet avseende står efter de förra, dem
ni översatt, och som i Tyskland redan länge
ansetts som förträffliga, och jag önskar liksom
säkerligen flera andra, att ni snart måtte begåva
oss med en översättning av desamma. Ännu en
gång min bästa tacksägelse.
Louis Spohr.
I kommentarerna sökte Posttidningens
recensent naturligtvis mildra den verkan
brevet kunde tänkas få. Han hade icke
varit i tillfälle, sade han, att skärskåda
varken översättningen av hans recension
eller herr Dohrns skrivelse till herr Spohr,
men han anade, att herr Dohrn var en vän
till herr Lindblad, och att herr Spohr var
en vän till herr Dohrn, och han lämnades
sålunda i den pinsammaste ovisshet om
huruvida hans främsta fordran — den om
opartiskhet —- tillräckligt beaktats. Vidare
erkände ju herr Spohr själv, att han var
indignerad, något som i förevarande fall
måste anses som i högsta grad olämpligt,
då »en sådan sinnesstämning utesluter ali
lugn prövning»! Vidare kände ju herr Spohr
icke sångernas text, då endast
överskrifterna blivit översatta, men »första villkoret
för granskningen av en sångkomposition är
grundlig kännedom av dess poem»
(onekligen riktigt anmärkt, men det var ju
förargligt, att han totalt glömt, att han själv
i sin recension ytterst lösligt hade berört
frågan om det inbördes förhållandet mellan
text och musik i Lindblads sånger).
Slutligen hade herr Spohr helt enkelt
underlåtit att yttra sig om de rent
kompositionstekniska oegentligheter, vilkas näpsande
utgjort det väsentligaste och mest lödiga i
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
