Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Personligheten Karl Staaff. Av E. H. Thörnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. H. T hornberg
den liberale svenske advokat och statsman,
vi här syssla med, glödde tron. Den flammade
under en yta, som kastade ut sin värme på
långt avstånd, men vilken kunde kännas sval,
obehagligt sval i sitt omedelbara grannskap.
Som regel äro svenskarna troende, än snällt
än bittert troende. Och de som trodde med
Staaff älskade honom, vävde legender om
honom. De som trodde mot Staaff hatade
honom och beljögo honom.
I sin idétro och idétjänst var ursprungligen
Karl Staaff kraftigt påverkad av fransk
kultur, fransyskt samhällsliv. I hans filosofie
kandidatexamen ingingo romanska språk och
romansk litteraturhistoria som huvudämnen.
Och till Frankrike styrde han allt emellanåt
kosan. Från detta land hämtade han tydligen
sin dyrkan av den demokratiska
konstitution, som göres. Men från de brittiska öarna
hämtade han sin beundran för det
demokratiska statsskick, som växer fram. Han
rent av tillbad Gladstone. Allt ifrån sina unga
år hade han ägnat intresse åt engelskt
politiskt liv och verk. En markerad förskjutning
försiggick härutinnan hos honom. Från den
estetiserande, negativt frihetshävdande, till
och med libertinistiska franska radikalismen
gled han över till den engelska,
människohävdande liberaldemokratien med starkt
puri-tansk-metodistiskt påbrå. Man har rätt att
söka spåra upp sammanhanget mellan denna
förskjutning och den stärkta
vänskapsförbindelsen med tvenne betydande män inom
riksdagens värld. Ernst Beckman var den ene
av dem. Redan på 1880-talet lär Staaff med
ungdomlig glädje ha följt dennes framträdande
inom svensk politik. Och den, som skriver
detta, tror sig veta, att Beckmans beundran
för Staaff var obegränsad nog. För min del
mötte jag aldrig någon annan svensk, den
där gett en så klar och bekräftande belysning
som just Beckman av Augustine Birrells
kända ord: »Liberalismen är ej en bekännelse,
den är en sinnesförfattning.» Materialet till
denna sinnesförfattning bestod av humanism
och pietism, sammanfogade i ett svenskt
lutherskt biskopshem. Det hade bearbetats
och nyanserats borta i det Amerika, som inte
bara var Moody-väckelsens och
frontier-reli-giositetens rike, utan som likaledes omfattade
kongregationalismens och unitarismens Nya
England. Och Beckmans frame of mind fick
sin fulländning under de mäktiga
påverkningarna från Viktor Rydberg. Allt
innerligare blev vänskapsförbindelsen mellan Staaff
och Beckman (jfr. härom O. von Zweigbergk).
Den andre mannen var Raoul Hamilton.
Mellan honom och kyrkoherdesonen från
Adolf Fredrik fanns det egentligen ingenting
av angemenskap; näppeligen gavs det
ursprungligen något av andegemenskap. Greven
var nog ingen skådespelare. Men till hela sin
varelse framtedde han ett stort stycke
skådespel. Och Staaff hade allt för livliga
dramatiska intressen för att icke fängslas av honom.
Raoul Hamilton var med sin första födelse
romersk katolik, med sin nya födelse
»walden-strömare». Denna kyrkligt religiösa dualism
eller •— låt oss säga! — anomali slöt han
årtionde efter årtionde inom sig. Han
förblev också den grevlige jorddrotten med
demokratiska toner, vilkas enkla högljuddhet
personlighetens liv och gärning fyllde med
äkta innehåll. Detta drog Staaff till honom.
Och det ansågs, att den bördsaristokratiske
vännens inflytande förde den
bokaristokratiske ledaren allt djupare ned i de folkliga
föreställningarnas och värderingarnas
dalsänka.
Staaffs förbudsbejakande hållning i
alkoholfrågan väckte ju stor uppmärksamhet. Den
alstrade en förvåning, som speciellt inom några
begränsade huvudstadskretsar bubblade upp
i häpnad, när han såsom statsminister tör
andra gången väl hållit sitt föredrag i
Immanuelskyrkan sommaren 1913. Många frågor,
många gissningar framkommo. De knöto sig
än till magen, än till makten. Gärna löpte
trådarna samman. Slutsatsen låg klar.
Excellensens eget hälsotillstånd ålade honom en
absolutistisk diet. Så mycket lättare vart
det för honom att — om än i betingande
ordalag ■— proklamera prohibitionismen.
Härav kunde han vänta tvenne stora resultat.
Han skulle ännu fullständigare vinna de djupa
leden inom sitt parti. Detta skulle vidga sitt
välde hos folket. Och till en sådan tolkning
sluter sig von Zweigbergk med en elegant
framställning, utmärkt av ett sympatilöst
förstående. Förklaringen var för mycket
tillrättalagd. Vi tro ju icke, att människan är
vad hon äter. Ännu mindre är hon väl vad
hon inte dricker. Men även de mest renodlade
individuella angelägenheterna kunna hos
statsmän på en och annan punkt omgestalta hela
deras samhällsåskådning. Den
individualistiske sociologen Herbert Spencer var
motståndare till att staten reglerade de hygieniska
förhållandena i gemen. Den sömnlösa
människan Herbert Spencer hävdade däremot, att
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
