Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Personligheten Karl Staaff. Av E. H. Thörnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. H. T hornberg
verksamma elementen. På ett vemodsfullt
sätt ådagalade han liberalismens oförmåga att
taga itu med, reda upp konflikterna på
arbetsmarknaden och alla deras följdföreteelser.
Lätt nog kunde man få det intrycket. Och av
särskilda skäl nitades det in hos den, som
här för pennan. Men Staaff följde på avstånd
händelseförloppet. Han levde sig in i de skilda
gruppernas beteende. Fram på höstsidan höll
han sitt mycket omtalade Eskilstunaföredrag.
Alltför mörka voro de skuggor, under vilka
han tecknade arbetarepartens beteende.Denna
ensidighet var emellertid det pris, med vilket
ledaren köpte sitt partis sammanhållning.
Tack vare denna brötos högerns planer på
avtalslagstiftning sönder. Staaff kunde nu
förbereda sig för sin andra
statsministerperiod. Och just i 1909 års svåra situation
visade han sig vara en skapande personlighet.
En av de dristigaste, en av de mest
ursprungligt uttänkta handlingar Karl Staaff
begick var tillsättandet av den stora
försvarskommissionen 1911. Rustningsolusten var en
gammal växt i den svenska folkmarken.
Släktled efter släktled hade den grott, spirat,
stigit mot höjden borta i socknarna, bland
bönder, torpare, backstugusittare. Minnen
och sägner från ofredens långa och många
år förenade sig med förnimmelserna av
rustningarnas tryck och tvång, ledan vid
vapenövningarna, behärskade av en adlig
militärkast med allt mäktigare mönster från det
kejsarrike, som liberal och radikal press länge
svartmålat — i en sådan jordmån, i sådant
klimat växte försvarsoviljans plantor. Och
nya frön såddes och gåvo skörd på folkviljans
tegar vid bruk och i städer: begreppet klass
undanträngde allt mer begreppet land;
intra-och internationella socialekonomiska intressen
slöko de nationella intressena.
Staaff s hjärta slog i takt med de
försvarsovilligas; hans hjärna fungerade i
rustningarnas riktning. Allt klarare tedde sig för honom
den önskvärda utvecklingen sålunda: muren
som löpte mellan demokratiens stora massor
och försvaret måste genombrytas. Den
ömsesidiga okunnigheten och förstockelsen måste
hävas. Socialdemokrater och borgerliga
vänstermän kallades att ta plats i
försvarsberedningen. De guldsmidda uniformernas och de
obeprydda kavajernas bärare ställdes öga mot
öga med varandra. Vilka lärde sig mest?
För min ringa del förgäter jag aldrig ett
sammanträffande med en av beredningens
demokratiska ledamöter. Han var en monu-
mentalt begåvad, ehuru åtskilligt naiv man.
Nu på hösten 1913 kom han genomblåst från
en av de stora manövrerna, från högkvarter
och från den dagliga umgängeisen med de
ypperste officerarna. Vi råkades på en
stockholmsrestaurang med god och billig mat.
Åtskilligt njöt han av den middag han
inmundigade. Ofantligt njöt han av den militära
visdom han utmundigade. Men inte nog
därmed — mycket hade fått en ny gestalt, ett
nytt innehåll för honom.
För mången var den oerhört omstridde
liberale ledaren i första rummet icke
handlandets utan talandets man. Han förblev
advokaten. Uppfattningen är oriktig. Han
var även en verksam intern
departementschef — låt vara, att han tydligen gladdes åt
det engelska talesättet: ju mindre en sådan
chef förstår sitt ministeriums tekniska
åligganden, dess bättre fyller han sin roll! För
Karl Staaff var emellertid talet en handling.
Han kunde göra Louis Barthous ord till sina:
Un discours, prononcé à la tribune, doit étre
un acte.
Karl Staaffs förnämsta retoriska alster hade
konstnärlig smyckning. Den röst, de
framfördes med, var djup, klangfull, då och då
smekande, men någon gång trasigt kärv. Den
logiska följdriktigheten tydde på
vetenskapsmannen. Denne skydde dock ej att låta sina
produkter genomvinas av agitatorisk lidelse.
Ibland blev intrycket av det omsorgsfulla,
det preciösa mer än lyckligt förhärskande.
Staaff var det offentliga talandets lysande
arkitekt. Men han var sålunda, som
bildspråket anger, mekanisk, ej organisk. Hjalmar
Branting hade en vida större omedelbarhet.
Dennes anföranden sprungo ofta nog fram
som levande skapelser. Stundom voro de
ganska ofullgångna, till och med skröpliga
sådana. Men de fjättrade, livade, eggade.
—-Först och sist var Staaff parlamentarisk
talare. Inför de större skarorna vart han mera
massiv än mänsklig, mera betvingande än
betagande. Han saknade humor. Och därom
var han medveten. Tyvärr lät han inte udda
vara jämnt. Den humor, han bjöd sina åhörare
på, verkade gärna förfärdigad. Allt emellanåt
var den tillspetsat elak; den kunde också bli
elakt trubbig.
Som skribent åstadkom Staaff lysande
sidor med ett intensivt inlevande i ämnet. Då
och då slöade han dock till: ur pennan gledo
domstolsinlagornas slentrianmässiga
vändningar, »bondlänsmansstilens» torftigare attri-
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
