Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Två dikter. Av Else Åkerblom - Aldrig blir det som man tänker - Det är då jag ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av ELSE ÅKERBLOM
Aldrig blir det som man tänker
Redan när jag såg dig komma
vällde orden upp inom mig,
ty nu måste, måste sägas
det som alltid blivit osagt
under våra korta möten.
Denna sista gång jag måste
be om mer än ord till avsked.
Men när våra blickar möttes
sjönk min längtan, snabbt försvunnen,
djupt i dina ögons glädje.
Och det ord du enkelt sade
löste, innan det förklingat,
mina böner från min tunga.
När så dina händer omslöt
mina längre än jag väntat
tog du till dig ali min åtrå.
Fylld av det som du begärde
hade jag ej mer att be om.
Det blev inte som jag tänkte.
Det blev du som tog och skänkte.
Det är då jag ropar
När mjukt morgonljus växer över
havet i norr
och sträcker sig upp mot bergen längst
bortom vattenglittret
följer mig ensamheten rik och glad på
nya vägar.
Men när dagen vandrat över alla
väderstreck
står den tung av rön och mödor
skrämmande framför mig.
Genom eftermiddagens obarmhärtiga
solflöde når jag inte längre ensam.
Då är det jag ropar efter dig,
du som i ljusångesten vid dagens fall
från sin höjd
behöver mitt mod att gå vidare.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
