Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Operakrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera krönika
skyldiga ögon. I sista aktens älvalek höras,
naturligt nog, trippande ekon från Weber och
Mendelssohn. Även om Nicolais tonspråk ej är
i egentlig mening ursprungligt, är det friskt,
humoristiskt, melodiöst och alltigenom
präglat av den erfarne operakapellmästarens sinne
för det teatermässiga. Om ett sekularverk på
operans område definieras som ett sådant opus
som uppföres ännu hundra år efter
urpremiären, kommer »Muntra fruarna i Windsor» att
göra skäl för hederstiteln.
Det var spelglädje över den av
Hyltén-Cavallius inscenerade och av Herbert Sandberg
dirigerade föreställningen. Hjördis Schymberg
infriade och överträffade de förväntningar
som efter tidigare givna löften kunde ställas
på henne som välsjungande, även i koloraturen
perfekta och med glättig förslagenhet agerande
fru Ström, handlingens primus motor. Som
Falstaff överraskade Léon Björker trots
uppstoppningen — jag har hört men glömt hur
formidabelt många kilo den vägde — med ett
livligare spel än vanligt, det var genomlyst
av humör, som ibland tillochmed fick en glimt
av originalfigurens humor; att hans bas gav
nödigt fyllig klang åt sångpartiet var ju
väntat. Margit Sehlmark som fru Page, den mer
sekunderande muntra frun nr 2, lät åter höra
att hon är en löftesgivande mezzosopran.
Ensemblen utfylldes väl dels av Set Svanholm
och Isa Quensel som de båda unga, dels av
Sigurd Björling och Folke Jonsson som de,
särskilt vad den förres svartsjuke herr Ström
beträffar, mindre muntra männen.
Ungdomliga skrattsalvor som Simon Edwardsen som
Spinker, en av de löjliga friarna, framkallade
med sitt i falsett framläspade »o söta Anna!»
läto ana vem som vid en senare
skolföreställ-ning hade utsikt att bli den mest uppskattade.
Det enda som i den annars oförargligt
roande föreställningen kunde väcka någon
förargelse var det från revyregi hämtade
påhittet med en extra ridå, visande slottet
Windsor. Den i och för sig dekorativt anslående,
gobelängartade vyn passade med sin soldager
ej till uvertyren, som ju börjar med sista
aktens poetiska månuppgångsmusik och även
i övrigt hämtar sitt huvudsakliga material
från samma akts nattliga upptåg i
Windsor-skogen. Även om överensstämmelsen varit
större, kan frågas vad det skall tjäna till att
illustrera, ett stycke musik som så talar för
sig självt och är menat att göra det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
