Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den osynlige läsaren. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margit Abenius
sen och intelligens, men kärnan i hans själ
och hans fysionomi är och förblir dock
ganska oföränderlig: den är någonting
oskrivet och blankt och tomt, eller också
felskrivet, någonting oplöjt, fruktbart,
kanske tillfälligt i träda, en barmark eller
snårskog. Herr Settembrini i »Der
Zauber-berg», pedagogen, hade en livlig intuition
för detta hos sin omgivning. Därför talade
han så »plastiskt». För dessa, som av
medfödd disposition och av födsel och ohejdad
vana ständigt undervisar, tycks det vara
naturligt och livligt eggande, att hos
auditoriet förutsätta mindre kunskap och
vetande än hos sig själva: den osynlige läsaren
är någon som vet mindre ■— därför inte
nödvändigtvis en mindre vetande, fast en känd
pedagog gav som regel för pedagogiskt
skriftställeri: »Förutsätt att alla läsare är
idioter!» —- därigenom med karikatyrisk
överdrift framhävande ett, genomgående,
drag i denne osynlige läsares själsart. Men
hur många löjligt vanskapta individer
passerar inte revy, när man försöker
framkalla pedagogens osynlige läsare.
Ställningen i kateder tycks vara riskabel och
predisponera till missuppfattningar. Här
är idealbarnet, det fromt välartade, publik
för berättelser om den olydige Fabian och
den vanartige Konrad, och här är det
övermåttan intresserade och vakna barnet,
och här den osynlige läsaren så djupt under
katedern, att man bara märker katedern.
En avskydd lärobok dyker upp med sina
blå pärmar ur det förflutnas dunkel, den
försökte stimulera ett obefintligt intresse
genom gåtstil och frågor: »Märk ögon,
öron, svans och färg!» slutade en
presentation av katten, eller kanske var det lejonet
eller leoparden. Men den geniala pedagogen,
som fångar in den osynlige läsaren på det
karakteristiskt hemliga sättet, stimuleras
av sitt osynliga forums bildbara obildning
till klarhet och förenkling och magisk
skicklighet att värma intresset och illudera,
att här finns en möjlighet att få veta
något om, vart stearinet verkligen tar
vägen.
Hos aforistiker och vishetslärare, de inåt
vända och sökande, som slipar någon
sanning i kantiga facetter och söker ett
frö med grokraft och en dynamitsort med
demolerande sprängkraft och för
telegrammet största möjliga ekonomiskt korta
tydlighet och av vätska och brygd det pura
destillat, tycker man sig ofta finna ett visst
grubbel, ett djupsinnigt spekulerande just
över den osynlige läsarens person. Han
måste vara dem angelägen och på något
sätt gåtfull, denna någon i anonyma hopen,
han som har öron till att höra. Det är
telegrammets hemliga adressat, som ensam
förstår chiffret, därför att han en gång har
bränts av samma ytterligheter. Det är en
tydlighetskrävande individ, kravet över
alla andra krav är här en särskilt brännande
tydlighet.
Men den gråsvarta tidningsprosan som
väller fram, outtröttligt, i en jämn ström,
översvämmande allt — hur ser den osynlige
läsaren ut där, går det att rita ut hans bild?
Bara negativa bestämningar tycks inställa
sig. Signalementet, om det finns något,
kunde vara »ansiktsform oval» och
»medellängd» och »kavaj mörkblå» och »för övrigt
utan särskilda kännetecken». Men genom
att definiera vad någon inte är, kommer
man kanske fram till vad han är. Alltså,
den efterspanade är inte generaldirektör
eller skomakare eller bankfröken och är
inte heller specialutbildad i något avseende,
har ingen akademisk grad och är inte
schackvirtuos. Och går man till det mer personliga
planet, så är han givetvis inte en karaktär
med markerad profil och inte personlighet
med idiosynkrasier och särartade anlag.
Yrkeslös, ospecialiserad, opersonlig, men
—-ändå på ett mystiskt vis ämne och anlag
till allt detta — yrken, intressen, passioner.
Ett slags kollektivt begåvad varelse, som
är emotionellt lättrörlig och karakteristiskt
nog inte främmande för tro eller en viss
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
