Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Den osynlige läsaren. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margit Abenius
De för tiden så utomordentligt
karakteristiska, formraserande förkunnartyperna
riktar sig, heter det i de kanoniska skrifterna,
till människan själv. Det är deras forum,
inte en exklusiv, specialiserad typ. Men
skillnaden är knappast väsentlig, ty det är
också här en elitläsare det är fråga om —
med vilken skribenten kan förutsätta intim
gemenskap ifråga om problemställningar
och utgångslägen. Att han är utan fast
bostad, nervösare till temperamentet och
kräver att attackeras direktare spelar
mindre roll. Han är i själva verket lika klart
olik journalistikens forum som hans äldre
föregångare var. Essayens osynlige läsare
verkar spänstigare än journalistikens, men
i den hårda kampen mellan de två tycks
han ligga under — dock har han väl ännu
inte gett upp andan!
*
Sedan vi med diverse kringgående
rörelser har förföljt den osynlige läsaren genom
gator och prång och skymtat honom ett
ögonblick i vart gathörn, torde man kunna
slå fast, att han verkligen existerar och att
hans mest stabila egenskap är att vara
osynlig. En anonym realitet, ett ständigt
undanvikande immateriellt väsen. Och ju
längre man förföljer honom in mot det
glödande centrum, ju livligare stegras dessa
två grundegenskaper hos den osynlige
läsaren: hans realitet förtätas och
komprimeras, gör mer motstånd och låter sig
mer betvingas, formas och förändras; likaså
blir anonymiteten djupare. Det skulle inte
löna sig längre att beskriva honom. Var
skapande författare har sin. Ibland är den
osynlige läsaren alldeles avgjort en lyssnare,
som man fångar genom berättandets
spänning, ibland en som man skriver till och
fängslar genom ordens betydelseskärpa och
visualitet, ibland någon som man anförtror
sig åt och som nås bara genom de intima
och uppriktiga tonfallen. Fånga, fängsla,
nå — det är de fatala verben i ali litteratur-
analys, orden som alltid går igen. Men där
ser man: den osynlige läsaren är en varelse
på språng, som det vore angeläget att
fånga, fängsla, nå. . . Men alltid är det en
osynlig. Kontakten måste etableras i djup
hemlighet. Den klassiska fäktkonsten
skiljer terminologiskt på två slag av fäktare:
de omedelbart spontana och de
formmedvetna, som genomför fäktningen efter en
skön idé. I vår tids litteratur är klyftan
mellan de två typerna stor, striden mellan
dem är en av de många förbittrade
dualis-merna. Men i båda fallen, hos den spontana
och hos den formmedvetna, kan kontakten
med den osynlige läsaren vara lika säker
och fast; först när den brister på någon
punkt uppstår alla dessa affektationer,
som yttrar sig, ibland som förälskelse i den
egna stilens originella behag, ibland som en
tyngd, vaghet eller tråkighet, som tyder på
bristande kärlek till den osynlige läsaren.
Här är till exempel en essayist, han befinner
sig tydligen i kateder, en synnerligen högt
belägen sådan, den osynlige läsaren är en
åhörare, oerhört imponerad, men orden
smattrar över hans huvud, för något så
imponerat finns inte —• i verkligheten. Ty
mellan den osynlige läsaren, detta
immateriella väsen, vars oavhängighet vi hela tiden
har försökt hävda, och den verkliga,
synliga, helt och hållet jordiska, som är jag,
du, han, hon, den kräsne litteraturexperten,
den breda publiken, den bokköpande
allmänheten, existerar ett särdeles viktigt
samband trots allt. Långt ute i periferien,
där skapandet inte längre är konstnärligt
fritt utan avsiktligt, märker man
sambandet tydligast. Den osynlige läsaren är
då inte längre så anonym. Man kan ånge
både examen och titel. Försök att läsa en
medicinares rotvälska. Den osynlige läsaren
har där avlagt just precis medicine
licentiatexamen med pediatrik eller patologi
som specialitet. Vanligt mänskligt
förstånd saknas däremot hos honom. Ibland
är den osynlige läsaren så styv och stel,
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0474.html
