Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre målarlynnen. Klassikern, romantikern och realisten. Av Lars-Ivar Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars-Ivar Ringbom
J. A. D. Ingres: Badande. 1808.
Paris, Louvre.
den främsta av en målares dygder, den är
alltings grundval, en väl tecknad sak är
alltid även väl målad. Teckningen är
konstens ärlighet.» — »Att teckna betyder icke
att helt enkelt återge konturer; teckningen
utgöres icke blott av det dragna strecket;
teckningen är också uttrycket, den inre
formen, utkastet, modelleringen. Vad
återstår efter detta? Teckningen utgör tre och
en halv fjärdedel av det som måleriet
innehåller. Om jag hade att anbringa en
skylt på min dörr, så skulle jag skriva
teckningsskola, och jag är viss om, att jag
skulle utbilda målare.» — Uti École des
beaux-arts meddelades i själva verket så
länge Ingres levde undervisning endast i
teckning, icke i målning. Och i en
försvarsskrift för det akademiska institutet
fastslog dess ledamot, senatorn monsieur
Ingres kort och gott: »teckningen är allt,
är hela konsten; de materiella procedu-
rerna i måleriet äro mycket lätta och kunna
läras på åtta dagar.»
Var bottnar slutligen Ingres’ tro, att
målaren endast genom linjeteckning kan
uppnå natursanning? Huru förhåller det
sig med linjen, konturen, finns den
överhuvud i naturen? — Nej, svarade Ingres’
store motståndare, färgdyrkaren Eugène
Delacroix, konturlinjen ingår icke i
synintrycket. I sin dagbok skrev denne bl. a.:
»Många av de målare, som med största
omsorg undvika penseldraget, touchen,
under föregivande av att denna icke
återfinnes i naturen, överdriva i stället konturen,
som ännu mindre finnes där.»
Vem har rätt, Ingres eller Delacroix?
Är det möjligt, att konturlinjen alis icke
förnimmes av det seende ögat? Ar det
slutligen från en annan värld än den
synliga, som målaren erhåller de rena
konturlinjer, varmed han avbildar den
synliga världen? Denna paradoxala fråga
träffar kärnan i Ingres’ på linjens sanning
uppbyggda konst.
Rådfråga vi optiken och
sinnespsykologien eller pröva vi frågan om konturen
med hjälp av fotografien, så komma vi
ofelbart till slutsatsen, att Ingres hade
orätt i den mån han ansåg konturen vara
en verklig synföreteelse. Ögat ser ytor,
fläckar och gränser mellan dem, men de
gränslinjer som för tecknaren bli
konturlinjer ha i verkligheten ingen bredd, ingen
utsträckning, ingen färg; de äro osynliga.
Kontur linjen visar sig vara — såsom Fr.
Th. Vischer under den spekulativa
estetikens dagar uttryckte det — »den fasta
formens negativa gräns» eller »den rena
gränsens sköna ingenting». Och ändå kan
detta »ingenting» för målaren bliva ett
»någonting», därför att han icke är blott
ett öga. Bakom hans öga finns en
uppfattande tanke. Och det är just den som
kan ge kontur åt synintrycken, som
betonar, framhäver och skärper gränserna.
Konturseendet är icke ett »rent» seende,
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
