Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karl Madsen. 22 mars 1855—16 april 1938. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl- G. L a u r i n
särskilt då den stöddes av en del historiska
belägg. Under drottning Kristinas och Karl
X Gustavs dagar skulle det varit naturligt
att man ville få en tavla med de gamle
göters förhärligande. Men det visade sig
snart, att bilden var målad för
Amsterdams stadshus och att den föreställde den
holländske nationalhjälten Claudius Civil is,
som med sina bataviska hövdingar avlägger
ed på att bekämpa romarna. Och vad tiarans
blågula färger angår, voro de huset
Nassau-Oraniens.
Nationalmusei chef, överintendenten Axel
Gauffin har i en särdeles dokumenterad och
mästerlig artikel i Nationalmusei årsbok
beskrivit, hur denna tavla från att ha
ansetts föreställa den enögde husiten Ziska
och föreslagits vara en skildring av den
judiske hjälten Judas Mackabeus och sedan
den enögde guden Odin och hans kämpar,
blivit den ovannämnde holländske hjälten.
Sedan holländska forskare framlagt
oemotsägliga bevis, att tavlan var mittstycket
av den för Amsterdams stadshus beställda
och avvisade monumentalmålningen av
Rembrandt, tog Madsen tillbaka sitt jag
skulle vilja säga snillrika, om också
oriktiga förslag.
Sverige är emellertid tacksamt för hans
intresse för vår konst och vårt
konstbestånd. Det är väl i Danmark utom Madsen
egentligen Emil Hannover, som haft något
till övers för vårt konstliv och våra
konstförhållanden.
Kunstmuseets direktör var han från 1911
till 1925. Han älskade sitt museum och
kände det i grund. Madsen var specialist
på bra många avdelningar och bra många
konstnärer i museet. Så var han i den
holländska avdelningen en stor kännare på
månskens- och eldsvådemålaren Aart van
der Neer, och bland danska målare, förut
ej så kända och skattade, framhöll han
särskilt landskapsmålaren Dankvart Dreyer,
död 1852, och den ett halvt sekel efter
honom verkande Albert Gottschalk.
En av Danmarks gedignaste målare
Lauritz Andersen Ring beundrades och
med största skäl mycket av Karl Madsen,
som varit akademikamrat med Lauritz
Andersen. Efter en långvarig vistelse i
utlandet kom Madsen hem och blev
förtjust i några på
Charlottenborgsutställ-ningen förekommande målningar av L. A.
Ring. Då han råkade sin gamle vän
Lauritz Andersen, utgöt han sig i förtjusning
över denne Rings målningar. Då han senare
blev bjuden hem till Lauritz Andersen,
häpnade han, när han fick se dennes
tavlor, ty han och Ring voro identiska, och
konstnärskamraten hade under Madsens
frånvaro antagit namnet Ring.
Karl Madsen hittade många äkta
Rem-brandtar, som införlivades med museet,
men den ypperliga målning han lät inköpa
för Glyptoteket och först ansåg vara en
Rembrandt —- den föreställer en härligt
målad studerande ung man —torde han
nog sedan ansett vara en Karel Fabritius.
Ett mästerverk som måleri är den
otvivelaktigt. Lika litet som Bode och Hof stede de
Groot var den grundlärde Karl Madsen
ofelbar.
Ingen torde ha trängt så djupt in i den
danska konsten som Karl Madsen, och hans
två böcker om Lundbye och Marstrand ha
motstycken endast i Emil Hannovers
skildringar av Köbke och Constantin
Hansen. Danskhet i detta ords innerligaste
mening ligger i Lundbyes själländska
landskap och i hans målningar av, som han sade,
kornas »venlige Færd». Den melankoliske,
andligt betydande unge mannen träffades
under kriget 1848 av ett vådaskott. I
Madsens utförliga bok, utgiven 1895, får
man verkligen veta något om den andliga
miljö, i vilken Lundbye levde. Lundbyes
konst, skriver Madsen,
har til Særeje en sjælden og uforgængelig
Sødme fra Rigdommen og Dybden i
Kunstnerens Gemyt, fra de varme Strømme, der gick
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
