Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karlfeldt och demonerna. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlfeldt och demonerna
ningssvärd utgivit. På något sätt fick han,
som Oscar Wieselgren visat, läsa om
häxprocessen 1634 i Frankrike mot en berömd
predikant vid namn Urbain Grandier. En
skön priorinna hade, kanske av försmådd
kärlek, anklagat den fromme predikanten
för att ha förhäxat henne genom att sända
henne rosor. Och strax togo fyra djävlar
henne i besittning. Deras namn voro:
Leviathan, Balaam, Behemot och
Isacha-rum. Den stackars Grandier skickades
till bålet av dessa fyra ohyggliga vittnen.
De två sistnämnda demonerna, som
förresten visade sig svårast att utdriva ur
den unga priorinnans hjärta, återfinna vi i
Häxorna tillsammans med Liothan, som
säges vara Isacharums far, och som är
väl känd från våra svenska häxprocesser.
Han är nämligen djävulen själv i egen hög
person.
Karlfeldt tränger i denna dikt ned till
känslolivets dunklaste och
hemlighetsfullaste förirringar. Man frågar sig onekligen
med Selander, om skalden gått i skola hos
någon av medeltidens gamla mager och
häxmästare. Isacharum söker
brännjärnsmärkena på sina offers skuldror. Han söker de
i dagsljuset dolda vrår hos människan
som stå i förbindelse med hans egen
onda, vällustiga natur. Han söker de
märken, som
— vittna att blickens duva
kan lyftas till korpens flykt,
att drömmen, den jungfruljuva,
haft sky drag av hemligt och styggt.
De vittna: änglarnas like,
ett stänk din lekamen bär
av sot frän Diaboli rike,
en skugga av skumma begär.
Demonfursten uppenbarar sig överallt i
livet. Han finns i naturens värld. Han
uppenbarar sig lika gärna i tinande april som i
mörka höstar. Hans blick kan rinna som
en förtrollad dryck ur liljans vita kalk
och i kyrkan framme vid altarringen är
han närvarande.
Ty allt vad skumt det unga år,
det unga bröst bär gömt,
allt som slår ut med suck och tår,
av sol och himmel glömt,
allt trånsjukt liv i höstsjuk vår
är honom underdömt.
Har demonen en gång bjudit upp till dans,
då finns ingen återvändo. Denna dans i
ondskans och vällustens tecken måste sluta
med döden. Ty vällusten bär döden inom
sig. i det rike där njutningens frukter
beständigt mogna äro alla mänskliga lagar
upphävda.
Jordlivets solar gå upp och ned,
men du skönjer ej år och skeden.
Endast bålet, endast döden kan rädda den,
som så ryckts bort från livet.
Vi äro vana att betrakta Karlfeldt som
en stark och sund man och han är det även
i Flora och Pomona. Men intrycket är ändå
helt annorlunda. Skalden känner nu livet
på ett helt annat sätt än förr. Han har
besökt de marker där livet gränsar till döden,
där njutningen övergår i fasa, och allt det
glada lättsinnet från Vildmarks- och
kärleksvisor är som bortblåst. Nu finns alltid
döden och smärtan närvarande vid sidan
av de ljusare tonerna, och dikterna få
därför en långt större verkan. Sorg och
glädje äro gjutna tillsammans till en
stämning. Fasa och betagenhet utgöra en
oskiljaktig enhet, och så kunna hans dikter mer
än förr rymma hela tillvarons mångfald.
Går du min väg, lägg av din glada krans,
lindad på lek i vänliga dalar;
aldrig i den du uppstår mer till dans,
ivrig och röd, i tungel-ljusa salar.
Sörj ej din krans! Jag flätar dig en annan,
flyende blad ur Floras lustgårdsdörr.
Den som bär höstens krona över pannan
drömmer och ler, men skrattar ej som förr.
De sista raderna uttrycka den
hemlighetsfulla läkedomskraft som bor i Karlfeldts
lyrik. Den är ingen lös stämningslek. Den
rör sig hela tiden med uppgörelser, som ingen
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
