Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett teaterår i Paris. Av H. R. Lenormand. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. R. Lenorm and
Copyright B. Text & Bilder.
Alice Cocéa.
pjäs, liksom också på den subtila Air du
Tenips av Charles Vildrac. På Athénée
sammanväver Marcel Achard i sin Corsaire dröm
med ironisk iakttagelse. Det levande
förflutnas saga har sällan gått över scenen med så
mycken charm och virtuositet.
Blodet har, såsom synes, kraftigt cirkulerat
i teaterns kropp under detta år. Publiken har
givit bättre gehör åt detta febrila skapande
än under föregående säsonger. Det är inte
längre fråga om att se vår dramatiska konst
förtvivla.
Men då jag tänker på de unga författarna,
känner jag emellertid en tvåfaldig oro: de ha
inte längre någon marknad. Ledningens ökade
utgiftsbördor göra det inte längre möjligt att
lansera en nykomling annat än i bergsäkra
fall. Försöksteatrarna, laboratorierna, där vi
ha rätt att ta miste och att lära oss tekniken
i den allra svåraste bland konster, finnas inte
längre till.
A andra sidan tyckas också de oerhörda
händelserna i verklighetens värld som
utspelas överallt på jorden förlama de unga
dramaturgernas fantasi i stället för att
stimulera den. Kanske är det orsaken till att det
skrivs färre pjäser: antalet manuskript som
inlämnats till teatrarna har märkbart minskat
under de senaste tio åren. De författare som
av sin kallelse drivas till teatern måste inom
sig själva bringa ordning i den kaotiska värld
i vilken de leva. Då skola de kanhända känna
vilka rikedomar den erbjuder dem. De
känslosamma bistorietter som så länge givit stoff
åt den borgerliga teatern ha försuttit sin
talan: alla tyckas vara ense om det. Det
systematiska utnyttjandet av temat »ungdomen»
och återuppväckandet av de stora historiska
personligheterna — två metoder som modet
på sista tiden gynnat —kunna inte tjäna
till grundval för en dramatisk diktning. Det
stora ämnet, det är den nya människan i den
nya världen. Människan som kommit fram
ur krig och revolutioner, människan som
splittras av motsägande ideologier,
människan som förts i slaveri genom drömmar om
friheten, människan inför barbariets
försåtliga anslag, ställd av ödet mellan maktens
och rättens vägar, människan som är
förtvivlad och upprorisk eller brinner av hopp
och tro mitt ibland spillrorna av de gamla
värdena.
Jag väntar med tillförsikt på de vittnesbörd
om den människan som teatern är skyldig att
giva oss.
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
